Jo, jag vet, det har varit väldigt tyst på den här bloggen nu igen. Men saken är den att vi inte direkt har varit sysslolösa. Det bokar på väldans bra och det känns hur kul som helst med tanke på det allmänna läget i Sverige och världen.
Men den största anledningen till min tystnad är att jag gått in i mig själv. Laddat själsligt, mentalt såväl som fysiskt inför min comeback på tennisbanan. Senaste besöket på courten var när hälsenan smällde av i augusti förra året.
Själsligt har jag upprepat under djup koncentration och tystnad ”jag kan spela tennis, jag kan spela tennis, jag kan spela tennis”. Den mentala träningen har bestått av att titta på tennis på TV. Den fysiska träningen har bestått av styrketräning på gym 3 gånger i veckan sedan början av mars. Jo, det är helt sant, 3 gånger i veckan.
Kl 0700 har jag klivit upp på trampmaskinen för fem till tio minuters uppvärmning innan jag gått loss på allehanda styrkemaskiner.
Allt koreograferat av min personliga tränare som jag hyrt in för dyra men hysteriskt väl investerade pengar. Har faktiskt nog aldrig mått så bra som jag gör nu.
Nåväl, i morse kl 0700 gjorde jag comeback på tennisbanan. Klubbens frukosttennis med dubbelspel var en lämplig start. Gick väl sådär. Svårt med tajmingen, men många lysande och briljanta slag blandades med ramträffar och oprovocerade missiler som landade tre meter utanför linjerna.
Servarna var knepigast, gick inte alls bra, där har jag tappat mest. Men nu jävlar ska det bli tennisträning också tills seriestarten i augusti. Förutom gymträningen alltså, den släpper jag inte.Vet bara inte hur jag ska hinna med att jobba också.
