Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


fredag, februari 05, 2010

Reflektioner och vindkantring

Det blåser nya vindar. Förr hette det när man drev företag att man var grosshandlare, åkare eller rent av direktör.

Sen blev benämningen företagare och sedan småföretagare. Så kallades vi i många år men nu är det slut med det. Nu kallas de/vi som driver företag för entreprenörer. Men bara ibland.

Entreprenör är man visst bara under en viss tid, under själva uppbyggandet av företaget, sedan blir man väl bara en vanlig småföretagare igen. Jag vet inte riktigt, det är lite knepigt att hänga med i alla facktermer som finns i alla företagstidningar som översvämmar brevlådan. Men Göran Demnert, entreprenör, visst låter det ändå lite coolt, eller hur?!

Skit samma vad det kallas, man sliter häcken av sig oavsett.

En sak till som jag inte fattar. Enligt media kommer vi som bor i hus att få värsta chocken när elräkningen för januari kommer, för då är elpriset fördubblat och vi beräknas få tusentals kronor dyrare elräkning. Min räkning var på nästan 3 tusen kronor LÄGRE än den för december! Hur gick det till? Märkligt.

Så vill jag bara poängtera att mailet från Anna Grönlund, som jag citerade i mitt förra inlägg, hade Annas välsignelse att publiceras. Jag hade nämligen, i god journalistisk anda, i motsats till kvällspressens pajaser, frågat Anna om det var okey. Och det var det.

Till sist tänder jag ett ljus för seglarvännen Christer Broddheimer som lämnat oss och seglat vidare till en annan värld. En otroligt sympatisk, humoristisk och vänlig person. Han var oerhört generös att dela med sig av både sin tid och kunskap. Inget problem var för litet eller för stort att lösa. Men det sista problemet, cancern, rådde han inte på.

Segla i frid, Christer, det är min förhoppning att du nu får en skön och behaglig slör istället för att kryssa i motvind som du fick göra det sista året.