Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


tisdag, december 29, 2015

Den där åsen is killing me

Först lite geografihistoria. Genom Stockholm och diverse förorter sträcker sig en ås som heter Stockholmsåsen. Den är ungefär 6 mil lång och sträcker sig från Västerhaninge i söder genom Stockholm city, förbi Arlanda och en bit norrut. Den delen som går genom Stockholm heter Brunkebergsåsen. Hela åsen skapades under istiden när ismassorna tryckte ihop landet.


Så, det var själva grundkunskapen.

Nu blev det så att jag bor i Sollentuna nästan uppe på ryggen av åsen. Till och med nästan på dess högsta punkt. Om du kollar kartan, under s:et i ...åsen så är det en liten knix i det svarta strecket. Knixen visar att det är en höjning där, alltså en slags topp av åsen. Ungefär där bor jag. Nästan på toppen av åsryggen. Det är både bra och dåligt.

Perfekt att starta cykling- eller löpturer. Alltid fin fart under uppvärmningen. Och backträning för cykling finns i alla kvarter runt omkring mig. Jag kan lätt och enkelt köra slut på mig själv i backar bara runt hörnet. Det kan anses positivt om man är lagd åt det hållet.

Det dåliga är att hemcyklingen eller hemlöpningen från långpass blir hysteriskt jobbiga. Oavsett vilket håll jag kommer ifrån blir det alltid uppför på hemvägen. Då är jag ju redan trött.

Som igår. Då stog löpning på programmet. Intervaller. Det var mörkt ute. Lusten att springa hittade jag inte någonstans. Men som man säger, tränar man bara när man har lust, så blir det inte många träningspass.

Men till slut tänkte jag "-fuck intervalljävlar". Jag drar ut på ett lugnt "vanligt" löppass istället. Tänkte mig en runda på 5-6-7 km eller så.

Så jag gav mig iväg med en ny spellista på Spotify i öronen. Tack Linda för den, den var okey.

Så fick jag plötsligt som man säger, feeling. Kändes tokbra i kroppen och benen bara lufsade på i ett behagligt tempo. Bestämde redan innan att jag inte skulle ha några som helst tidskrav på löpningen utan bara springa i ett behagligt tempo.

Vi har det bra vi som bor i Sollentuna. Kommunen satsar enorma summor på att bygga fina cykel- och promenadvägar. Dessutom att hålla dom snöfria. Fantastiskt.


Här slutar Sollentuna för att övergå i Stockholm,eller om det är Solna. 
Här slutar även omtanken om cyklister/gående.



Onekligen blir det lite jobbigare att cykla/springa på sånt här underlag.


Hursomhelst sprang jag tämligen enkelt en mil. Jag som bara sprungit så långt en handfull gånger i hela mitt liv. Nu sprang jag den sträckan utan att promenera eller stanna för att vila en enda gång.

Det lönar sig att träna, härligt när man märker effekter av sin träning.

Om du är ute och springer/cyklar. Glöm inte reflexer. Själv har jag köpt på mig ett helt lager av enkla sådana. Sätter en på varje ben och en på varje arm. Plus det som är insytt på kläderna.


Trots att jag blänkte som en upplyst julgran höll jag på att bli överkörd mitt på ett övergångsställe av en blond kvinna i 30-årsåldern i en onödigt stor SUV. Är inte säker, men troligen pratade hon även i telefon. De brukar göra det.

Hon körde nästan över mina tår, men jag hann i alla fall få stopp på mig i tid och dessutom dänga handen så mycket jag orkade i takplåten. Hoppas det blev en buckla.