Jag heter Göran Demnert och är numera heltidsproffs. Endast sponsrad av Pensionsmyndigheten. Kort sagt är jag pensionär. Men möjligen bara på utsidan. Har bloggat sedan 2006, så många tusen funderingar har det blivit.

Började cykla vintern 2013 och har sedan dess cyklat Vätternrundan åtta gånger. Hittills. Har även cyklat till Paris sex gånger med Team Rynkeby Stockholm.

Förutom cykling har jag på ålderns höst fastnat för triathlon. I september 2022 ska jag göra min sjunde start i en halv Ironmandistans. Numera i age group 70-75


lördag, december 19, 2015

En härlig tur med ett förskräckligt slut

Idag skulle det bli en sån där superhärlig runda i 8 plusgrader och med landsvägshojen.

Samling kl 0630 i Täby kyrkby. Vi blev tre stycken, petit moa, Torun och Daniel.

Daniel och Torum diskuterar vägval. 
Mr Ego valde att dokumentera händelsen.

Så trampade vi iväg i mörkret med laglig belysning och jag sist med föredömlig reflexväst.

Vi kom inte så långt. Efter bara några kilometer kände Torum att något var galet med hennes cykel. Bakhjulspunka.
Torun och Daniel fixade punkan.
Mr Ego valde att dokumentera händelsen.
Plus det ansvarsfulla uppdraget att sköta belysningen.

Det tog tjugo minuter att byta. Inte lätt i kolmörker. Sen trampade vi iväg igen i det härliga varma vädret, ca 7-8 grader sådär.

Efter ca fyra mil händer det som inte får hända. Daniel ligger först, sen Torun och jag kommer sist. Många många meter mellan oss.

I en svag utförslöpa med en blygsam vänsterböj längst ner släpper Toruns framdäck och hon kraschar handlöst i backen och glider några meter framåt. Jag lyckas med en hårsmån undvika att köra på henne,

När jag fått stopp på mig vänder jag mig om och ser att Torun ligger kvar mitt på vägen och bara kvider av smärta. Både jag och Daniel springer fram för att kolla. Hon kan röra på allt, säger sig bara ha lite ont i huvudet och i en höft, men inget verkar trasigt.

Efter en stund kan hon resa sig och skaka av sig obehaget. Eftersom vi är "mitt-i-ingenstans" några mil norr om Vallentuna, säger Torun att hon är beredd att cykla vidare. Så gör vi i ett väldigt lugnt tempo.

Så händer, helt osannolikt, det som inte får hända ännu en gång. Daniel ligger först, sen Torun och sist jag. Många många meter mellan.

Plötsligt smäller Torun omkull. Igen. Ännu en gång klarar jag mig förbi henne med en hårsmån och lika plötsligt smäller även jag ner i backen. När chocken lagt sig och jag tittar mot Daniel för att ropa på honom ser jag hur hans framhjul far iväg och även Daniel slår hårt i marken.

Både Torun och jag har nu rest oss upp men Daniel ligger kvar och verkar ha ont. Torun mumlar hela tiden, det får vara nog nu, det får vara nog nu, det får vara nog nu som ett mantra.

Vi springer ner till Daniel som säger att inget har gått sönder, men han slog i knät lite hårt. Men ingen större fara.
Jag räddar cykeln, sen sätter jag mig ner en stund,
verkade Daniel tänka.

När vi studerar vägbanan ser vi att det är absolut blankis. Helt otroligt, men dessvärre sant.

Här på temperaturkurvan syns tydligt hur temperaturen
sjönk dramatiskt. 
Det är i bottenlägena som Torun och vi andra kraschade.

Efter en stund väljer vi att gå med cyklarna några hundra meter till en större gård. Under promenaden börjar Torun säga konstiga saker. Hon upprepade samma sak säkert 10 gånger utan att veta att hon just sagt samma sak. Hon har plötsligt ingen aning om att hon kraschat två gånger, den första har hon glömt. Daniel och jag frågar henne om olika saker och nu vet hon inte längre vilken dag det är och hon säger att hon känner sig lite borta.

Vi beslutar då att ringa efter ambulans för vi inser att Torun sannolikt fick en hjärnskakning i den första kraschen. Jag ringer 112 och får snabbt och bra besked att ambulans i princip redan är på väg.

Jag frågar Torun om jag ska ringa någon. Hon vill att jag ska ringa hennes sambo. Vad heter han, frågade jag. Torun fick fundera väldigt länge innan hon kom ihåg namnet. Men hans telefonnummer kom som ett skott när jag frågade efter det.

Stackars Torun frös så hon skakade under väntetiden och vi försökte så gott vi kunde ge henne värme med kramar och allmän tröst.

När hon sedan for iväg med ambulansen fortsatte Daniel och jag till Rimbo där vi tog en fika och pratade igenom det som hänt. Det kändes både bra och skönt att prata av oss i lugn och ro.

Sen cyklade vi hemåt. Såklart. Med ungefär 1 km kvar kände jag att min hoj kändes konstig. Bakhjulspunka. Typiskt. Men den fixades rätt snabbt och vi kunde fortsätta sista biten.

När vi kom hem hade jag 9,7 mil på mätaren, Hade det som inte får hända inte hänt, hade det här varit en av sensäsongens härligaste cykling. Skönt väder, utom den där förskräckliga sträckan, lagom behagligt tempo. En äkta pulszon 2- cykling.

När jag kom hem inventerade jag mina egna skador. Rätt blygsamma men måste ändå redovisas.

Först mina kroppsliga skador:

Hål på både byxa och kropp. 
Det enda blodvite som uppstod av alla fyra krascher.


Även armbågen fick sig en liten tjottablängare. Otäck skada.



Här skulle en bild synas på min ömma högra höft.

Så går vi över till de materiella skadorna på min cykel.

Baklampan krossades, och ett fult märke blev
det på sadeln. Jag pekar så du ser var det är.


Hela sadeln tippades någon centimeter bakåt och
spetsen uppåt av smällen mot vägen. 
Orkade inte ändra tillbaka utan körde så de sista fem milen hem. 
Kändes märkligt nog rätt bra, så sadeln kanske får vara kvar i det  läget.

Idag var det första gången jag körde med min nya Ultegra bakväxel. Uppgraderade från 105:an.  Jäklar vad fint växlarna gick i. Märktes knappt när jag växlade förutom på kadensen. Inga dubbeltryck, inget oljud, inga hopp och inget rassel. Supernöjd.


Den här rutten körde vi idag.



Vill bara avslutningsvis säga att jag har beskrivit dagens händelser med Toruns medgivande.Hon ville jag skulle berätta allt. 

Hon har nu fått läkarvård och en mindre hjärnskakning har bekräftats.

Hon har genomgått skallröntgen och röntgen av en axel som gjorde ont, men de hittade inga skador någonstans.