Nu menar jag inte politiskt, men det finns säkert liknande kopplingar dit. Jag menar sport och för att vara mer exakt simning. Min simning.Nu har jag försökt lära mig att crawla. Det har ju gått sådär. Med största besvär har jag klarat 25 meter, dvs en bassänglängd. Var och varannan gång har jag fått ge upp för luften har tagit slut i lungorna.
Men så "tävlade" jag förra lördagen. Crawlade just där och då dessutom för första gången 50 meter.
I går kväll var det crawllektion igen. Vad hände tror du? Jo, vi, och jag, simmade 25:or i stort sett hela lektionen. Utan problem. Plötsligt funkar allting. Andningen sitter som en läcker sportkeps. Varje gång.
Vi avslutade dessutom med att köra två längder, dvs 50 meter. Inga problem.
Rent tekniskt har jag massor att träna på, men andningen funkar äntligen, det är ju den som är grunden till allt i simningen.
Det var en så frukatansvärt kul träning så du anar inte. Precis som lottreklamen, plötsligt händer det.
Det var den där tävlingen som gjorde att min mentala spärr trycktes bort och jag insåg att jag faktiskt kan. Inte snyggt, men jag kan. En fantastisk känsla.
Om jag tränar mentalt riktigt riktigt hårt, kanske en annan mental spärr släpper. Att på cykeln klara väggen. Mur de Huy. Den där onödigt branta backen på väg till Paris i sommar.
Det behöver trots allt inte vara den mentala spärren som släppt. Det kan har varit, alltså kan, det ligger ändå inom rimlighetens gräns, mina nya simglajjor jag köpte innan träningen. 129 spänn, satt helt perfekt, vilket mina gamla inte gjorde.
Nästa crawlkurs hos Medley startar 11 januari. Då finns jag där, den saken är klar. Det är ju skitkul att simma. Och att cykla. Och att springa. Men framförallt, det är ju skitkul att leva.