På jobbet har vi fått in nya spännade kunder, och min träning går som på räls. Vi snackar lite om den tycker jag.
Vi kan börja med simningen. Idag var det avslutning på simkursen. Absolut skitkul var det. Har ju lossnat lite på simfronten, det är väl därför det är kul såklart.
Först tittade vi på filmer som simmajjen Henke tog förra gången på oss och så gav han var och en tips på hur vi skulle förbättra vår simning. Superbra och väldigt givande.
Vi avslutade med att simma femkortspoker. Vi skulle simma 5 st 25:or med tidtagning. Simmade vi t.ex 2 längder med samma tid blev det ett par, tre längder med samma på blev en triss, 2 resp 3 lika blev kåk osv osv.
Jag fick ingenting. Jag fick någonting bättre. Jag förbättrade nämligen mitt "pers" inte mindre än två gånger.
Min första riktiga tid på en 25:a fick jag på "tävlingen" för två veckor sedan, 31,2. Idag under pokersimningen simmade jag längderna på 33, 40, 38, 30. Där satt den. 30. Nytt pers.
Inför sista längden tänkte jag att nu jävlars, här ska simmas. Lyckades hålla ihop benen, bensparkarna funkade rätt bra och jag simmade som en raket ända in i kaklet. 28 blankt. Yeeaaahhh.
Men jag tror jag vet varför det blev som det blev. Jag var hos frissan Gun idag på Litzys Damfrisering. Gun är gissningsvis någonstans mellan 65 och 70 år och fixar min frilla på mindre än 10 minuter räknat från det jag kliver in genom dörren. Helt perfekt.
Här syns tydligt tre sekunders skillnad i hastighet på bara 25 meter.
Då förstår vi alla hur viktigt det är för en cyklist att raka benen.
Vilket härmed skulle bevisas.
När jag kom hem efter simningen var jag värd en egen Nobelmiddag. Eller snarare en Nobelkvällsmåltid.
Hemma hos mig fick personer som slagit nya
personliga rekord två utmärkta leverpastejmackor.
Därtill serverades ett utmärkt Zinfandelvin.
I litet glas, det är ju ändå bara torsdag.
Till efterrätt lite godis som i dag så föredömligt
kom från vår bussverkstad BussExperten.
De är även stolta Guldsponsorer till
Team Rynkeby Stockholm.
I samråd med min kära hustru tog vi ett gemensamt beslut att ställa in Nobeldansen i vardagsrummet. Vi tyckte nog båda två att det skulle kännas lite patetiskt och lite överdrivet.
Däremot ville lilla jyckestycket Reka, som vi passar denna Nobelafton, att jag skulle gå ut och nattpinka med henne. Sånt kan man inte förneka.
Visserligen lite trött, men ut skulle hon minsann.