Nu ser jag bra ut igen

Nu är det nog lite Elton John-varning.  Har nämligen köpt nya glasögon ty min synskärpa haver förändrat sig de senaste tre åren. Eller om det var stroken som stökade till synen lite. Det kan visst bli så fick jag höra.

Den här gången kände jag mig lite wild and crazy så valet föll på den här färgglada bågen.

Mitt nya artistnamn från nu är Blue Leopard.

Tröttkepsen sitter på

Hua, seg dag idag. I natt var den där jobbiga grejen med att vara med i en båtklubb. Det var min tur för den årliga nattvakten som alla medlemmar åker på för att skydda våra båtar från de där jävliga, skitiga, äckliga människorna som inte kan skilja på mitt och ditt.

Å andra sidan fick jag tillfälle att i lugn och ro fixa till min egen båt vars täckning fick sig en tjottablängare under stormarna för ett tag sedan.

När klockan var tre, och avlösningen kom, då var jag inte pigg, jag var inte det trots ett oändligt antal Luffarschackspel på Ifånen.

Kulturpremiär

Se så kul det blev när jag själv fick påverka innehållet i KulturRallyts programinnehåll.

Årets premiär bestod av ett besök på Fotografiska.

Gillade Aitor Ortiz bilder av arkitektur, men bilderna av norskan Margaret M Lange påverkade mest.

De flesta var mörka och dystra på människor på livets bakgård. I sig inga märkvärdiga bilder, men de var ändå mycket bra.
Självklart avslutades besöket på museets café, högst upp i huset och med fantastisk panoramautsikt över Strömmen och Stockholm.

När vi kom hem uppdagades en rolig sak, som inte alls har att göra med ovanstående besök. När våra barn var små kunde de sjunga utantill alla låtar på Nationalteaterns LP, Livet Är En Fest. Du vet " Livet är en fest, håll med om det folk och fä, om livet är en pest, fyllan värmer bäst" osv osv.

Var jag månne en olämplig förälder då?

Först när det gäller

Inte långt kvar med byggandet av genomfartsleden Norra Länken. Vi är en av få som redan fått köra den. Frågan är om det ens varit någon buss tidigare i denna tunnel. Kul att vi fick äran.
 

Så här vill jag vara

Men det kommer jag aldrig att bli. Eller?

Den här bloggen som jag nu hänvisar till, 52 adventures är hur grym som helst. Bloggskrivaren, Gunnika heter hon, bestämde 2010 att hon under 2011 skulle genomföra exakt 52 olika äventyr. Ett varje vecka.

Att jag gillar den bloggen har ingenting att göra med att:
- Gunnika är en kompis till min dotter/arbetskamrat
- Gunnika träffade sin pojkvän i slutet av 90-talet under en rundresa i Frankrike med självaste StockholmsBuss och självaste petit moa bakom ratten.

Men om det senare visste varken jag eller Sofia förrän de två tjejerna av en slump träffades för första gången förra året. Hur det gick till kan man läsa på Gunnikas blogg.

Hursomhelst, jag gillar bloggen för den visar på ett mod och en beslutsamhet som jag önskar jag själv hade.

Mina två inbokade äventyr 2012 så här långt är en skidresa till Österrike i vinter och en fjällvandring i augusti. Alltid något.

Fysrapport

Tennismatch tisdag kväll:
Motståndare: Man, ca 25-30 år. 6-2, 6-0. Till mig alltså. Joråsåatt ...

Gym:
Idag inleddes näst sista fasen för att toppa skidformen inför skidresan på sportlovet (du har väl kollat vårt sista-minuten-erbjudande på www.stockholmsbuss.se ?

Grymt jobbigt kan jag säga. Till och med ohyggligt jobbigt. Men märkligt nog kul som attan. Förhoppningsvis hinner jag med fem pass av detta inför nästa mördarpass med PT-Tompa nästa fredag då vi höjer nivån ytterligare ett snäpp i några veckor innan skidorna knäpps på i Bad Hofgasteins härliga backar.

Det här vet du, är ingenting annat än helt fantastiskt. Trots att jag i hela mitt liv har idrottat, visserligen på gärdsgårdsnivå, så har jag aldrig någonsin varit i bättre fysisk form än de senaste tre åren, trots ett litet olyckligt avbrott i våras.

Kort sagt, det är aldrig för sent att börja träna, det kan du tänka på.

USA har problem

Någon annan förklaring finns inte. Kollar just nu på en amerikansk film och konstaterar att USA lider av någon form av ålderskomplex.

Några exempel: när någon i en film ska föreställa 17 år så tar man allt som oftast en typ 30-åring och sminkar "ner" denne i ålder. Löjligt.

Samma sak när någon ska föreställa 80. Då tar man en 50-åring och sminkar rynkor och dåliga tänder. Löjligt.

När jag blir stor ska jag bli filmregissör i Hollywood och göra filmer med trovärdiga figurer i alla roller. Då kommer jag att bli rik som ett troll.

Jag har det svårt med kvinnor

Inte privat alltså. Där har jag rätt bra koll på kvinnor och kan kommunicera tämligen hyggligt med dem.

Men när det gäller tennis så blir det genast värre. Kanske är jag för gentlemannamässig på planen och vill helt enkelt omedvetet inte köra max. Eller så är vissa kvinnor helt enkelt bättre i tennis än vad jag är. Så kan det ju också vara.

Igår spelade jag mot Kristina i seriespelet. Tog hem första set superenkelt med 6-2 och hade stenkoll på matchen. Jag gjorde i princip vad jag ville med bollen.

Sen började andra set och då hände nåt med psyket. Plötsligt gjorde jag två eller tre dubbelfel per servegame, nästan alla på forehandsidan, och jag kunde omöjligtvis styra bollarna dit jag ville. De landade i princip överallt på banan men inte innanför linjerna.

Till slut sprutade frustrationen ur öronen på mig och då gick det såklart ännu sämre. Totalt utklassad i andra set, 1-6, mest beroende på egna s.k. unforced errors. Fast Kristina slog rätt många vinnarbollar också, det måste jag ju medge.

Resultatet innebar att jag kom trea i serien den här omgången och gick inte upp till nästa division vilket jag nog hade räknat med. Men nästa omgång, som börjar på tisdag, då jäklar ska jag ta revansch mot Kristina och alla andra i min serie och spela 100 % i alla matcher, oavsett om det står en man eller kvinna på andra sidan nätet.. Då kommer jag att vinna serien, jag lovar.

Detta borde finnas på mitt kontor

Fick ett utmärkt tips om en oumbärlig kontorsprodukt. Perfekt när energinivån sjunker ner under minimistrecket. Då drar man bara den här över huvudet och tar en liten power nap i sin ensamhet.

Vill inte, vill inte, vill inte

Det kom ett brev med Posten. Jag visste att det skulle komma, men började tro att de glömt bort mig. Hade börjat hoppas på det.

När jag läste brevet började jag kallsvettas, fick ångestkänslor och ville omedelbart lägga mig ner på golvet i fosterställning med tummen i munnen.

Brevet var en kallelse till en speciell hjärtkontroll med anledning av skälet till att jag fick min pacemaker. De tänker nu gå in med en mockagrunk i ljumsken och föra den vidare upp mot hjärtat. Genom hela kroppen. Vetefan hur det funkar egentligen, men så sa de i alla fall.

När den där grejen är på plats så skickar de signaler till den och som påverkar hjärtat, och så ska jag tydligen berätta vad jag känner. Hur fanken nu det ska gå till när jag kommer att ligga avsvimmad av ren skräck och förlamad av sjudubbla doser av lugnande medel som jag bara måste ha om de inte vill akuttransportera mig direkt till psykavdelningen.

Det känns som jag fått nog av sjukvård nu, känner bara ett oerhört motstånd mot all form av fysisk undersökning av min kropp, särskilt när de ska hålla på och gräva INNE i den.

Men jag är en stor pojke nu, så jag måste väl bita ihop och inte gråta.

Vill ju inte direkt skryta...

...men tänkte ändå såhär lite blygsamt på veckans första dag uppvisa resultatet från Sollentuna Kommunmästerskap i tennis 2012.

Med tanke på mina klagovisor under hösten att stroken klippte alla tennisceller i skallen så visar väl det här att även de cellerna nu är läkta och att jag inte längre kan skylla på det när jag lirar uselt.

Den ena bucklan visar vinst i klassen Generationsdubbel B, dvs bäst bland de näst bästa. Tillsammans med sonen Marcus blev det en kalaslätt finalseger med 4-6, 6-1, 6-1. Vi bestämde att nästa år tar vi hem huvudklassen i generationsdubbeln. Skitlätt.

Den andra bucklan visar vinst i klassen Herrar 60. Inte mycket att orda om. Jag spelade bra, det räcker som förklaring.

Sens moral: det är alltid roligare att vinna än att förlora.

Så det negativa. Bucklorna får stå på hedersplats i vardagsrummet maximalt några dagar, sedan måste de ställas på annan, lite mer undanskymd plats, helst i något skåp eller låda. Tycker hustrun. Undrar om Federer och Nadal har samma problem?

Irriterande och tråkigt

I morse, i bilen på väg till gymmet, så kom jag på vad jag tycker är våldsamt irriterande med musik.

Det är låtar som i princip bara har en enda textslinga som upprepas i all oändlighet. En liten kort vers och så refrängen som upprepas i oändlighet, typ 3 minuter.

Tänk om man skulle göra samma sak fast utan musik. Att läsa samma slinga om och om igen skulle till slut ge nervproblem, oh yeah. Att läsa samma slinga om och om igen skulle till slut ge nervproblem, oh yeah. Att läsa samma slinga om och om igen skulle till slut ge nervproblem, oh yeah. Att läsa samma slinga om och om igen skulle till slut ge nervproblem, oh yeah. Att läsa samma slinga om och om igen skulle till slut ge nervproblem, oh yeah.

Eller hur? Håll med om att nu får det vara nog att läsa den här bloggen för idag. Så fruktansvärt tråkig.

Nej vad jobbigt

Ser på TV att Roger Federer nu spelar med ett vitt tennisracket istället för rött som han spelat med tidigare.

Jag som för två år sedan köpte ett lika rött racket som Feddan då hade.

Måste jag också byta till vitt nu? Som sagt, det här blev väldigt jobbigt nu.

Skatteverket Is The Shit

Jösses. Säger bara det. Jösses. Ringde Skatteverket för att fråga om några saker och förberedde mig på typ 20 minuters väntetid.

Men icke, efter att ha knappat in rätt svar på telefonsvararens frågor blev jag omedelbart, jag repeterar, omedelbart kopplad till rätt handläggare. Jag hann inte ens ta en klunk kaffe som jag hade fixat för att dricka under min förväntade väntetid.

Är inte detta fantastiskt? Man kan rent av säga att Skatteverket rules. I alla fall idag och så länge de är skyldiga mig pengar.

Vilken jävla start!

Årets första arbetsdag. Januari. Ingen snö. Plusgrader. Regn. Ska det vara så här, Fredrik Reinfeldt? Är det pga ditt efternamn det blivit så här? Rein? Stavas visserligen rain på engelska, men alla fattar ändå ditt dolda budskap.

Fast å andra sidan, det hade nog varit värre om du hetat Juholt.

Årets lista

Jahapp, så har då ännu ett år förflutit. Sånär som på en dag om man ska vara petig. Men jag har lite att stå i, så därför avslutar jag 2011 år bloggande redan idag.  Måste strax börja ladda inför min första tennisfajt i kväll i Sollentuna Tennismästerskap, klass Herrar 60.

Och i morgon går först sonen och jag in i klassen Generationsdubbel och när den matchen är slut lirar jag omedelbart därefter min nästa fajt. Tur att jag är fysiskt vältränad. Om jag känner dig kära läsare rätt, så är du väldigt nyfiken på hur det kommer att gå, och om jag känner mig själv rätt så kommer jag snart att berätta det.

Året som gått kommer inte att gå till historien som mitt bästa år, men ändå så har det varit rätt okey.

Här kommer min Årets-lista för 2011:

Årets jävligaste: min stroke
Årets näst jävligaste: min pacemaker
Årets bästa: min stroke (för då upptäcktes mitt dåliga hjärta som gav upphov till pacemakern som enligt läkarna garanterat hindrar mig från att dö i förtid. Bra med klara besked.)
Årets vårdanläggning: Danderyds sjukhus, strokeavdelningen
Årets familj: min
Årets roligaste: att jag blev helt återställd, t.o.m i bättre skick än före stroken
Årets näst roligaste: bytet av hela StockholmsBuss vagnpark
Årets tragikomiska: köpet av Temsabussen (det blev bra på slutet. Tack Christer)
Årets jobbigaste: hela sommaren
Årets missräkning: segling. Bara två futtiga seglatser detta år
Årets personal: chaufförerna på StockholmsBuss
Årets träningsanläggning: Frescatihallen
Årets tränare: Tommy Jonsson, Frescatihallen
Årets menvafan: inte heller vid detta årsskifte kommer vågen att visa tvåsiffrigt. I oktober var jag nere på en rekordlåg vikt, men sen började jag träna igen. Muskler väger du vet.
Årets barnbarn: Albin och Valter
Årets snällaste: Tomten
Årets bussbolag: StockholmsBuss. Igen.
Årets bästa bloggläsare: Du

Tack för i år. Vi ses och hörs 2012.

Ibland måste någon förklara

Har väl med ålder att göra, men den här strippen i DN läser jag numera varje dag. Rent psykologiskt tror jag det är en mental förberedelse för vad som väntar om några år. En slags skola alltså.

Kulturevenemang

Jag har två kulturella evenemang att redovisa. Visserligen har KulturRallyt haft säsongsavslutning, men det hindrade icke programansvarig att lägga ett biobesök PÅ EN TISDAG NÄR JAG DE SENASTE 65 TISDAGARNA HAFT TENNISMATCHER PÅ DENNA VECKODAG. Självklart hade jag match även igår.

Men det ordnade sig, kunde i samråd med min motståndare byta till oss svintiden, den mellan kl 22-23. Oavgjort när tiden tog slut, vilket kändes rättvist.

Det andra evenemanget som mycket tveksamt kan rubriceras som kultur, är att idag avgjordes StockholmsBussMästerskapet i bowling. Förstår inte, inga kvällstidningar på plats för att bevaka, inte ens Tidningen Bussbranschen.

Inte heller denna gång blev jag mästare. Den gång klev Jonas Petterson fram och blev en värdig mästare över två serier, trots att jag själv avslutade första serien med tre raka strikes. TRE strikes, men det räckte ändå inte.

Mina rötter är hittade

Har klarat julen med glans. Tomten var i runda slängar hyggligt snäll mot mig i år.

För att kringgå hustruns TV-inköpsförbud så snackade jag med Tomten så han gav hustrun en ny 42-tumsTV. Man kan ju inte säga nej till julklappar från Tomten. Fiffigt tänkt av mig va?

Har ätit alldeles för mycket chokladgodis. Jag alltså, inte Tomten. Tog revansch på gymmet i morse. Körde nästan slut på mig själv utan PT. Respekt Göran!

I går bjöd mor på middag och då hittade jag det här kortet. Skepparen är min farfar, hon i mitten är min farmor, tjejerna till vänster är mina fastrar och tjockisen i rufföppningen är min pappa. Om han hade levt hade han igår fyllt 95 år. Nu förstår jag varför jag gillar att segla.

Dagen före

Spänningen stiger. Man känner det i luften.  Kommer Tomten till oss i år? Har vi varit tillräckligt snälla? Har vi gjort något dumt under året? Frågorna är många. Spänningen inför morgondagen är näst intill olidlig.

Men jag är förberedd, i morse körde jag sista passet före jul. Bl.a en övning som kallas "spiderman". Syftet är att kunna krypa under granen i morgon kväll för att förvissa mig om att inga klappar ligger kvar. Dessutom är jag stark ifall Tomten skulle få spelet och börja slåss. Det blir lätt så när han blir trött av allt resande över hela världen på kort tid i en dragig släde. Det förstår man ju.

Men om Tomten är snäll mot mig kommer han får ett erbjudande han inte kan motstå av mig. Jag kommer att ge honom 50 % rabatt på busshyra om man hyr en buss av oss så han själv, Tomtemor och alla Nissarna kan åka på sin efterlängtade SPA-semester när alla klapparna är utdelade och Tomtens lågsäsong börjar.

Han kan få välja själv vilken av alla våra sprillans nya bussar han vill åka i. En liten lyxig Mercedesbuss med plats för hela Tomtefamiljen på 18 pers, eller kanske en nästan lika lyxig stor Setra med plats för hela hans personalstyrka. Vad han än väljer så kommer han att åka kungligt i någon av StockholmsBuss fina bussar.

Vi får se hur det blir, och till dess önskar jag dig kära läsare en riktigt God Jul.

Ibland blir man bara så glad

Tänk så glad man kan bli av en enda mening. Det här kom idag från en av våra kunder som häromdagen åkte med oss för första gången:

En God Jul till Er, vår lilla resa var utmärkt utförd och vi nyttjar Er gärna igen, bra buss, bra och flexibel chaufför!

Sådärdå, ordningen återställd

Nu gäller det att uttrycka sig försiktigt och noggrant med tanke på mitt förra inlägg. Vill ju inte bli betraktad som en kvinnosaksman eller mansgris, men så här är det:

I går tvålade jag dit en tjej. Alltså jag tvålade inte in någon tjej, utan på vanlig svenska så vann jag en tennismatch mot en tjej. Lätt som en plätt, 6-1, 6-1.

Jag kände mig minst lika glad över den segern som Nadal på den här bilden.

Foto: Aftonbladet

Tompa, Min PT på gymmet, varnade mig lite på morgonen att det kanske inte skulle gå så bra att lira tennis på kvällen eftersom han körde ett rejält tufft pass med mig på morgonen. Han hade fel men ändå rätt. Det gick bra på kvällen men till priset att jag har hysterisk träningsvärk i hela kroppen idag.

Apropå träning, nu ökar han och jag träningstakten. Fullt ös tre gånger i veckan fram till vecka 2, då taggar vi upp ännu mer för att den absoluta formtoppen ska kicka in lagom till måndag 27:e februari vilket är skidresans första skiddag.

Skamligt, smaklöst och fånigt

Den här annonsen finns nu i busstidningarna. En bussleverantör, som inte tillhör de mest framträdande i Sverige, vill kränga ytterligare några bussar önskar läsarna en trevlig helg. Jag trodde den här typen av annonser var förlegat sedan åratal tillbaka.

Hur tänkte de ansvariga? "Hö hö, här ska bussgubbarna få något fint att kolla på. Vi gör vår buss lite mindre och ger mer naken hud på nån liten snygg snärta och lite antydan till nakna bröst. Vi tar den här bilden, fy fan va bra den är, med lite fantasi ramlar ju tomtedräkten av tjejen, det gillar nog gubbarna, hö hö hö."

Jösses, säger jag. Min första tanke är nog inte som de tänkt. Min tanke var att om de gör en sådan här smaklös, gammeldags och rent av pinsam annons, hur modernt tänker de då när de gör bussar?

Borde inte annonsredaktörerna på tidningarna reagerat och lite fint sagt att numera ger den här typen av annons negativa vibbar och inte tvärtom.

Men mony rules, som man säger. Kanske de då missar kunden som annonsör framöver. Å andra sidan, med såna usla annonser så gör det då läsarna ingenting.

Fel fokus

Det här är Johan Ekman, ordförande i Stockholms Läns Bussbranschförening. En förening som eventuellt gör nytta för sina medlemmar. Jag vet inte så noga, för någon information av värde får medlemmar som inte är med i styrelsen sällan.

Johan är ju en snäll och trevlig kille som gjort mycket gott för bussbranschen, det kan ingen säga något annat om, men den här gången har han havererat lite. Det är därför bilden är lite på sniskan. För att symbolisera liksom.

Att påstå det han påstår är tämligen löjeväckande. Jag vet det, Johan vet det, i princip alla vet det. Ingen linje- eller expressbuss kör i 90. Ett skäl är att då håller inte tidtabellen vilket de sällan gör ens om de kör i 100.

För dig som inte vet, bussar kan inte köra fortare än 100 km/tim, alla bussmotorer är på fabriken spärrade vid den hastigheten så det går inte att köra fortare hur hårt man än trycker på gaspedalen.

Nästa intressanta fråga är: Hur många resenärer skulle lämna bilen eller tåget och istället välja bussen om den lagliga högsta hastigheten för buss ändras från 90 till 100. Då ska man veta att det är ju bara på motorväg som den extra hastigheten gör någon nytta. Så slutefftekten av Johans förslag är rent larvigt att ens lägga energi på.

Kom igen Johan, bättre kan du.

Dags för ett medborgargarde

Jag blir så inihelve jävlars förbannad så jag snart går bärsärkargång. Ännu en gång har några satans sketna banditjävlar i skydd av nattmörkret brutit upp tanklocken till två av våra bussar och tömt dem på bränsle.

Uppskattningsvis snodde de bortåt 6-700 liter och med dagens bränslepriser så blev vi bestulna på en ansenlig summa.

Det handlar inte om några snorungar, det här är kriminella typer som åker omkring med en mindre lastbil och har pumpar som snabbt tömmer en tank.

Man blir ju bara så jävla less så mitt skrivspråk måste utökas med allehanda svordomar. Ber om ursäkt för det.

Luciamorgon = vacker morgon

Trodde vi skulle ha ett luciatåg på kontoret. Jag hade förberett mig för att sjunga historien om Staffan, stalledrängen du vet. Men icke. Istället blev det julmusik från en CD, kaffe och lussebullar inköpta på OK/Q8. Det funkade det också även om jag blev rätt besviken för att mitt framträdande blev inställt.
Får väl använda tratthatten som dumstrut istället.

80/140

Eller om det ska vara 140/80. Strunt samma. Jag är godkänd för ytterligare ett kvartal.

StockholmsBuss goes modern

Äntligen. Nu är vår nya websida up and running.

Här pågår nu ett vilt releaseparty med kaffe och fruktkolagodis i mängder.

KulturRallyt, årsavslutning

Kultursäsongen 2011 är nu över för mig. Förutom besöket av Tomten på julafton förstås.

Vi besökte Stockholms Stadsteater och kollade pjäsen Ingen Mans Land. Enligt en teaterrecensent det bästa som spelas i Stockholm just nu. Detta uttalande visar tydligt att teaterrecensenter inte är som vanliga människor. Skönt att få det bevisat.

Pjäsen var okey, men inte mycket mer. Jag har ju personligen lite svårt för pjäser där två människor för en monolog i typ 5 minuter vardera, och i varje talstycke dissikerar hela mänskligheten, sin egen oförmåga och sin egen olycka. Därefter är det den andres tur att göra motsvarande betraktelser i fem minuter. Det blir liksom lite för tungt efter ett tag.

Då är det skönt med lite paus efter halva föreställningen. Då intog hustrun ett glas rött men jag nöjde mig med the och en en god macka med salami och brieost. Visserligen beställde jag en med vitt bröd men fick istället sån där hälsotjafs med små otäcka frön på. De fastnade mellan tänderna. Parkeringsavgiften gick förresten på 76 spänn. 

Hundbiten

Idag träffade jag en av våra eminenta förare i garaget. Vi skulle gå igenom och rensa bort gamla uttjänta däck. Han hade med sig sin hund som sällskap. Det var en glad och hängiven liten rackare. Lät som attan och jag märkte redan från början att hans avsikt var att sikta på min strupe. Vet inte av vilken anledning.

Efter många om och men från husse så lugnade han ned sig så jag tyckte jag skulle hälsa. Smack sa det, så högg han efter min hand.  Blodvite uppstod.

Oj oj oj, känner mig nu så svag att att jag måste stänga kontoret lite tidigare idag för att få vård och tröst av hustrun. En teaterpjäs med paus i mitten är precis vad jag behöver. Det brukar betyda en god macka eller kondisbit. Återkommer i morgon med recension. Precis som vanligt alltså.

Bara en sak jag funderar över, varför i hela friden bokade hustrun teater när jag som alltid lirar tennis på tisdagskvällar? Verkligen ett av livets mysterier.