Årets första gruppcykling. Eller cykeltest 1. Check.

Cyklat har jag gjort i år, men inte i grupp. Men idag var det åter dags att köra med Fredrikshofs Audaxgrupp. Fyra gentlemen annamade kallelsen. Ingen kvinna.

Vet inte om man ska kalla det demokratiskt men en snabbkoll på Fejan om det skulle bli skog- eller landsväg, så röstades landsväg med dubb fram som det vinnande förslaget.

Samling kl 0830 vid Norrviken, och prick på klockslaget rullade vi iväg.

Kändes märkligt nog lite nervöst. Hur skulle formen kännas när man cyklar ihop med andra och inte själv bestämmer tempot.

Med Postcykelns nya inställningar kändes det kalasbra och jag njöt i fulla dag.

Vet inte varför, men jag kör dubbat bara fram. Idag förstod jag att det inte är bra. Sladdade stundtals lite obehagligt när det var lite ojämnt snöunderlag.

Föredömlig kompislapp. Made of skärbräda by IKEA.

Plus en på framskärmen för att skydda fossingar och vevaxel.

Den kallas också något, men kommer inte ihåg vad. Egolapp kanske.

Audax är som du vet ingen snabbgrupp utan vi tar oss framåt i en synnerligen behaglig fart mitt i komfortzonen.

Det är klart att det ibland blir jobbigt, typ uppförsbackar, snöiga oplogade cykelbanor och liknande. Men i det stora hela brukar de här passen ligga i pulszon 2. Perfekt träning för att bygga uthållighet. Har jag läst.

Mr Ego, Bosse B, Bosse S, Daniel

I det här gänget slipper jag i alla fall vara äldst. Som någon sa, det är bara Daniel som kan ställa upp i klassen Pojkar B, vi övriga i oldboyklassen.

Efter fotostoppet bar det iväg till Sigtuna för sedvanlig fika.

Det blir mycket långcyklingsprat under fikapauserna med Audax.

Det är inga duvungar de här gubbsen. Alla tre har, eller ska i år, cykla Paris - Brest. En nätt liten tripp på 125 mil. Min tripp Malmö - Paris är på 130 mil. Skillnaden är att min tripp görs på 7 dagar. Paris - Brest ska de här boysen cykla på 84 timmar. Respekt.

Mina nya dyrbara vinterskor var en besvikelse.

Högerfossingen blev helt igenom genomfrusen

trots tjocka ullstrumpor.

En supergod vaniljbulle och fika tinade snabbt

upp både fossing och näsa.

För mig blev det 8 härliga mil.

När jag kom hem hade hustrun fixat till en rejäl portion

av spagetti med köttfärssås. Efter cyklingen kändes den

lunchen som en ren gourmélunch.

Hur bedömer jag då årets första test att cykla i grupp?  Det kändes jättebra. Även om farten inte var svindlande hög så är det ändå en påfrestning på ben och kropp att sitta och cykla i fem timmar.

Kände mig stark och uthållig, så man kan nog med fog säga att all träning så här långt gett resultat. Och det kommer att bli ännu bättre, för all träning jag nu gör inför min Halva Ironman stärker min kropp i alla avseenden.

Simtest 1. Check.

Börjar känna mig lite stressad inför min halva ironman. Visserligen är den om först sju månader, men tiden går oerhört fort när man har roligt.

Känns lite knepigt när jag bara känner mig säker på cyklingen. Löpningen funkar också, men inte jättebra. Simningen är värst, det är där jag börjar känna mig lite stressad och orolig inför tävlingen.

Så därför gjorde jag ett litet anspråkslöst test idag på mitt lunchsimpass tillsammans med Sofia. Ville kolla hur långt jag kommer med bara bröstsim på 35 minuter, dvs hälften av cutofftiden på simdelen i tävlingen.

Tänk att det alltid är någon som

ska fotobomba i något hörn av bilden.

Jag simmade i "lagom" takt, alltså med lugna fina bröstsimtag utan att pulsen stack iväg.  På exakt 35 minuter hann jag ta 968 armtag som tog mig 40 bassänglängder á 25 meter. Kort sagt tusen meter.

Visserligen i en lugn bassäng, men om vi för en stund tänker linjärt så innebär den takten att jag skulle klara tävlingslängden 1900 meter på 68 minuter. Cutofftiden är 70 minuter.

Vet inte riktigt vad jag fick ut av testet, men helt säkert är att jag måste simma snabbare, oavsett simsätt. Men det kändes bra att i alla fall få en hum om hur jag ligger till med simningen. Knappt godkänt, enligt mig själv. Knappt.

Mitt huvudmål är ju såklart att kunna crawla hela sträckan, men om jag bara klarar hälften crawl och resten bröstsim så är ju det klart godkänt. Just nu känner jag mig som ett hopplöst fall att lära mig crawl, så illa ställt är det med självförtroendet på den punkten.

Så nu kommer jag att lägga stort fokus på att förbättra simningen, för klarar jag inte 1900 meter under 70 minuter den 18 september så är det ju adjö och goodbye i hela tävlingen oavsett hur bra jag än kan cykla. Som jag då inte ens får bevisa. Den tanken skrämmer mig lite.

Men ikväll är det cykling, dvs spinning som står på programmet. Giro 4 med Team Rynkeby. Jag som i början tyckte spinning var galet tåkigt, nu ser jag fram mot det 90-minuterspasset.

Några läckra dansmoves kan ju förgylla träningen ibland

Jag vill inte på något sätt framhärda att jag dansar sexigt. Inte på något vis. Vill väl heller egentligen inte påstå att  det är särskilt läckert. Men idag på morgonträningen med Sofia fick jag plötsligt lite feeling. Då kan det bli så här.

För övrigt var det ett, ur träningssynpunkt sett, uselt pass. Kan inte använda min vänsterarm för att lyfta grejer, så det fick bli lite fokus på benstyrka. Med betoning på lite. Så jag skulle nog vilja rubricera passet som rörlighetsträning och inte styrketräning.

Om du vill veta, och det vill du ju, så har nu min läkare konstaterat att min arm är hel och frisk. Men problemet, som han också konstaterat, är att jag har ont, så någonting skumt är det.

Vi provar nu att "sätta ut" ett av de fem piller jag äter varje dag. "Sätta ut" betyder på läkarspråk att man helt enkelt låter blir att ta pillret.

Igår var det simträning också. Inte nöjd. Min utvecklingskurva i crawl går nedåt istället för uppåt känns det som. Det är mentalt jobbigt att ha den känslan.

Tydligen hade jag med mig den känslan in i duschen efteråt. Där träffade jag en kompis till min dotter tillika medarbetare numera även tillika simfröken. I morse skrev han det här till Sofia efter att han sett ovanstående lilla film.

Du förstår nog hur jobbigt jag har det ibland.

Efter en så upplevelse förstår ju var och en att man inte kan lira tennis på toppnivå. Fick bara oavgjort i dubbeltennismatchen som jag lirade direkt efter simträningen. Min sämsta match hittill under vårsäsongen.

Nu finns bara en väg, och det är uppåt. Både i simning och tennis. Och cyklingen såklart, fasen vad jag längtar till fullblodsracersäsongen.

Ny cykel för bara 549 kr inkl moms

Jag tar ett steg tillbaka. Gör en pudel. Ångrar mig. Idag fick jag en ny cykel för bara 549 kr inkl moms. Jag behöver inte längre köpa en ny cykel. Eller jo, kanske i höst.

Igår klagade jag ju på geometrin på min hybrid. Att det var jobbigt att cykla på den. Att jag inte hade kul på den.

Idag hängde jag på låset hos en cykelhandlare och inköpte ett nytt styrstag, en sån däringa ställbar sak. Sen hem för lite cykelmeck för att byta till den och höja sadeln några centimeter.

Ser kanske lite töntigt ut, men det funkar

 Kände mig så nöjd och glad så jag tog en "konstnärlig" selfie

Sen bar det ut på en provtur. Körde runt Edsviken igen, men idag åt andra hållet.

Whou, nu hände det grejer. Plötsligt funkar cyklingen på hybriden klockrent. Precis samma sittställning som på Rynkebyracern. Tanken var ju att det skulle bli ännu en feel-good-runda, men du vet hur det är. Plötsligt dyker ordet Strava upp i tankarna och då är det ju kört.

Solen sken, vinden i ryggen. Bättre tid uppför Mörbybacken förbi Danderyds sjukhus än för ett år sedan. Idag med dubbad hybrid, då med fullracer. Bättre tid på rundan än igår. Formen är stigande, precis som den långa Mörbybacken. Livet leker igen.

Trodde dagens cykeltur skulle straffa sig. Ikväll var det nämligen tuff cirkelfys, av typen HIT, high intensive training, med Team Rynkeby. Dom passen är inte att leka med.

Jag hade inte fel. Bara uppvärmningen var som ett reguljärt träningspass.

Det roliga i sammanhanget var att det kändes väldigt bra att träna, om än jobbigt såklart. Blir man inte slutkörd har man inte tagit i ordentligt. Det är ju därför man tränar.

Misstänker/hoppas att återhämtningsveckan, som blev lite längre än tänkt, verkligen satte fart på kroppen igen. Kändes så. Jag har varit full av energi hela dagen och haft två superroliga träningspass idag.

I omklädningsrummet efter träningen spudlade vi av både glädje och jävlaranamma.

Jag är inte nöjd. Måste nog uppgradera.

Det här inlägget får läsas av vem som helst. Utom mitt företags revisor resp styrelsesuppleant. Den senare råkar händelsevis vara min fru. Delar av det här inlägget är nämligen lite känsligt. Top Secret.

Idag kunde jag inte låta bli längre. Kunde inte motstå längtan efter en cykeltur på riktigt. Att sitta på en spinningcykel är nog så bra, men det är ju ändå långt från "riktig" cykling. En helt annan idrottsgren skulle jag vilja säga.

Så jag gav mig ut på en lugn feel-good-tur runt Edsviken, 22 km. Lite halvbackigt, varav tre är rejäla pulshöjare och lårbrännare.

Så det var ändå lite halvjobbigt. Kan eventuellt bero på min fysiska status. Har ju bara intagit flytande föda i två dagar.

Tror dock det lutar åt något helt annat. Jag tror det är cykeln. Är inte helt nöjd med företagets Postcykel. Om du inte vet historien om den kan du läsa den HÄR. Absolut inget fel på märket, Nishiki vill jag nogsamt betona.

Beror på att cykeln har fel geometri för mig. I början tyckte jag den var hur kul och bra som helst, men nu tycker jag att jag sitter helt fel. Den är helt enkelt för liten. Jag sitter både för lågt och för nära styret. Höjer jag sadeln så ramlar jag ju nästan över styret. Inte bra. Betyder i korthet att den mesta kraften kommer från låren och inte från hela benen. Blir lite jobbigt i längden.

Vi behöver inte gå in på detaljer och vad man kan fixa och trixa med för att ordna den saken, vi i företaget behöver helt enkelt en annan cykel, helst en riktig CX. Ska börja lobba för det i styrelsen.

Men det får vänta till i höst, snart är det ändå racern som gäller. Förra året hade jag min utepremiär 8:e mars, vilket råkade sammanfalla med Hofvets Nacka/Värmdösektionens säsongspremiär. Om den kan man läsa HÄR.

Lördagen avslutades med ett mycket trevligt evenemang arrangerat av föreningen KulturRallyt u.p.a.

100%-ig uppslutning. Föreningens samtliga deltagare, dvs jag och min fru, deltog med liv och lust. Vi besökte Stockholms Stadsteater.

Vi beskådade föreställningen En rackarns Långhelg.  Eftersom det är lite överkurs att fika på en 22-kilometers cykelrunda så intogs därför en försenad cykelfika i paus.

Med hänsyn till min krånglande mage drack jag te istället för kaffe. Svårt att välja tilltugget, men valet föll till slut på en utmärkt bakad Brownie.

Kort sagt blev det en perfekt dag, först lite efterlängtad utecykling och sen lite kultur. Hela familjen nöjd och glad med andra ord.

Jag är satt under utredning

Lugn bara lugn. Inget brottsligt är inblandat. Jag är satt under medicinsk utredning, inget annat.

Jag skrev ju lite om min värkande vänsterarm häromsistens. Nu har jag varit på Sofiahemmet och blivit undersökt av en ortoped.

Det hela är rätt jobbigt för jag kan inte träna riktigt som jag vill. Inte ens spinning. Fast det har jag gjort ändå.

OBS. Det är inte pojken på bilden som skrivit den här bloggen

Lite kul, eller egentligen inte, för när jag satte mig i stolen framför Farbror Doktorn Bengt, så sa han att det var på dagen tre år sedan jag var hos honom senast. Det var då han meddelade att jag hade artros i ett knä. Kul kille att gå till.

Nu bände, vred, tryckte och drog han med hejdlös energi i min vänstra arm.

"-Hmm, sa han, du reagerar inte logiskt på det här. Hmm, det här är spännande, jag tror jag sätter dig under utredning".

Sen berättade han att han var en "grävande" läkare, som verkligen vill veta var felen kommer från. Under sina 40 år som ortoped har han stött på ett otal fall som inte är logiska, som han uttryckte saken. Sånt släpper inte jag, berättade han. Jag vill veta.

Han började med att skicka ner mig för att röntga armen. På måndag ska han undersöka armen med ultraljud. Sen får vi se.

Han framförde även en teori, som han också stött på under åtens lopp, det kan vara en av de mediciner jag äter som jag fick när jag fick stroken. En av dom har nämligen som biverkning att de även ger sig på muskler. Bytte medicinmärke för lite drygt en månad sedan, i samma veva som jag började få ont i armen. Skumt, kanske han kom något på spåren. Hoppas det.

Men sen har jag fått ett bonuselände också. Magen bråkar och gör ont. Kan vara början på en inflammation i en s.k tarmficka.

Ingen big deal, har haft det några gånger, så nu vet jag hur jag ska hantera det utan att uppsöka sjukvården. Ingen fast föda på några dagar, inget kaffe, inget godis, inga glassar, inget vin.

Det trista med det är jag inte kunnat träna alls sen i onsdags, och nu börjar latmasken redan komma krypande i kroppen känner jag. Inte bra.

Men annars är livet på topp. Finns inte mycket att klaga på tycker jag.

Ibland är livet så svårt och ohanterligt

Idag är jag en skugga av mig själv. Mår egentligen inget vidare, fast jag vet inte om det är så eller om det bara är inbillning. Okey, du får hela historiken.

Jag dras med en skada av något slag. Utsidan av vänster överarm värker som bara attan. Vi utesluter direkt en tennisskada eftersom jag är högerhänt.

Har varit hos min naprapat för behandling, hon misstänkte att det ligger en inflammation där. Hon meckade lite med armen, men ingen förbättring. Vi testade en vecka med Voltarensalva, men ingen förbättring.

Självklart har jag mig själv att skylla, eftersom jag smygtränar lite, men bara med superlätta vikter enligt något slags rehabtänk. Hjälper inte. Har simmat några gånger, hjälper inte, blir såklart bara värre.

Apropå simning, hade ju crawlkurs igår. Gick absolut käpprätt åt h-e. Kan plötsligt ingenting längre. Riktigt rejält frustrerande. Min simfröken dotter tillika medarbetare Sofia skällde lite diskret på mig för hon tyckte jag inte gjorde som jag skulle.

Simfröken Sofia är däremot riktigt på hugget med sin egen simning. Så HÄR skriver hon på sin blogg idag.

Tillbaka till mig. Idag tog jag tag i saken rejält, utnyttjade min gräddfilsförsäkring och bokade tid i morgon hos en ortoped som får ta en rejäl titt på armen. Va fan, jag har inte tid att låta bli att träna, allra minst simning. Hoppas han har en dunderkur att erbjuda.

I morse skulle jag styrketränat på gymmet. Det är ju tsidag. Vaknade kl 06, käkade en god frukost, men så började jag känna efter. Armen värkte, jag kände mig febrig och dessutom fick jag ont i magen. Jag ställde in.

Ikväll står löpning på programmet. Det är nu det börjar köra ihop sig. Kollade Sofias flödesschema som ska reda ut såna här svåra beslutssituationer.

Men jag får inget svar. Jag är osäker, vill kanske möjligen springa, eller inte, men där finnes inget svar att hitta för dylika gråzonstankar. Ett uselt ofullständigt schema.

Frågan är om jag inte mår bra, eller om jag bara är lat. Jag går och lägger mig.

Vilovecka. Skojaru?

Det var inget kul att ha en så kallad vilovecka. Från och med idag kommer den därför att benämnas träningsvecka med återhämtningsdagar.

Det är alltid likadant, när man inte får, eller kan, göra något som man vill, så klättrar man ju nästan på väggarna av frustration. Men när man får, eller kan, göra något som man vill, ja då är det väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa. Konstigt.

På min vilovecka fick jag ihop tre dagar på raken då jag inte gjorde någonting i träningsväg. Hyfsat skönt, men det kändes som jag ändå saknade att röra på mig lite. Kände mig stundtals liksom handlingsförlamad liggandes i soffan apatiskt och planlöst zappandes mellan olika program.

Problemet var att jag kände mig som en tjockis, åt för mycket godis, glass och mat. Måste sluta med det. Ska vi säga så, att jag helt enkelt slutar att äta godis.

Det är tyvärr inte så enkelt som det låter, jag är näst intill en godisholic. Sockerberoende. Inte bra. Jag slutar. Eller i vart fall nästan. Från och med idag.

Hursomhelst så är jag nöjd med min träning under januari. Totalt 30 pass blev det, ganska väl fördelat på olika aktiviteter.

PS. Jag vann inte januariguldet i tävlingen "flest träningstimmar i familjen". Det gjorde såklart dotter tillika medarbetare Sofia.

Är det veckovila med fusk så är det. Men snart brakar det igång igen.

Det här med veckovila var knepigt. När jag nu har tränat hyfsat mycket kändes det nya, med veckovila var fjärde vecka, lite svårt att ta till sig. Har fått kämpa lite med vilan.

Tänkte visa hur min vilovecka varit.

Måndag:
Fusk direkt. Simträning och tennismatch

Tisdag:
Träningsfritt

Onsdag:
Fusk igen. Spinning Giro 4 med Team Rynkeby. Tufft pass, men inte överjävligt tufft.

Torsdag:
Vila och rekreation.

 

Torsdagsmys med glass, godis och vin. Och god mat förstås.

Som framgår på vinflaskan så är jag en lättköpt konsument.

 Fanns ju fler cykelvin att inhandla och testa vid senare tillfälle.

Hustrun och jag var dock inte helt överens om vad som är bra torsdagsunderhållning, så vi splittade lite som man säger.

Hustrun valde konståkning. Jag valde filmen "Imitation Game" på datorn 

Fredag:
Lunchbesök på gymmet tillsammans med hustrun. Kämpade hårt med de supertunga enkilosvikterna en liten stund. Sen satt jag och trampade rätt lugnt på en spinningcykel en halvtimme. Man får köra lätt träning under en veckovila.

Lördag:
Träningsfritt enligt plan. Funderar på om jag kan hävda att all form att städning räknas som träning, dvs att jag måste vila även från sånt.

Söndag:
Styrketräning, eller med andra ord cirkelträning med Team Rynkeby.

Sen blir det sannolikt en ny vecka och då gäller det här programmet:

Veckovila med fusk

Just idag började min så viktiga vilovecka från träning. Helt i enlighet med mitt nya träningsprogram, fullt ös i tre veckor och sedan en vecka med vila eller väldigt lätt träning typ rörlighetsträning. Inte fel för min rätt stela kropp.

Jag började viloveckan med att fuska lite. Kunde inte hålla fingrarna borta från syltburken, som någon så träffande kommenterade saken. Rätt kul sagt.

Min crawlkurs på måndagar kan man ju inte hoppa över. Hur skulle det se ut. Men jag vilade lite i alla fall.

Innan vilan så var simträningen rätt tuff idag. Det blev många 25:or. Idag fick jag en liten aha-upplevelse som gjorde att min simning plötsligt kändes betydligt mer harmonisk än tidigare. Lite trista att det faktiskt är vilovecka så jag inte kan träna på det lite mer innan nästa måndag.

Sen fuskade jag lite till.

Från simhallen bar det sedan iväg till tennishallen för match i gubbdubbelligan. Man kan säga att det var en prestigematch som inte heller kunde missas. Hur skulle det se ut.

På ena sidan nätet Peter från Team  Rynkeby Stockholm årgång -13 och -14. På andra sidan Petit Moa Team Rynkeby Stockholm årgång -15 och -16. En oerhört viktig match.

Jag kände tyngden på mina axlar från mina teamkamrater. Som i och för sig inte hade en aning om denna verkligt viktiga idrottshändelse, men om de bara hade vetat om den, så är jag säker på att de K-R-Ä-V-D-E en vinst.

För att göra en lång historia kort, jag gjorde inte mitt team besviket.

Men i morgon är det garanterat träningsfritt, men på onsdag blir det fusk igen. Då är det spinning Giro 4 med teamet. Det kan man ju inte missa. Hur skulle det se ut.

Men sen blir det träningsfritt ända fram till söndag då det blir ett styrkepass med teamet. De passen är inte nådiga, har jag berättat det? Vidriga, det är vad dom är. Men de kan man ju inte missa för den sakens skull. Hur skulle det se ut.

Så ser min vilovecka med fusk ut den här gången. På måndag är det ny vecka med rejäl träning igen.

Nu vill, fel, SKA jag bli en halv ironman

Nu jäklar, nu finns ingen återvändo. Precis som bilden säger, i fredags svängde jag in på en väg som kommer bli oerhört jobbig. Riktigt riktigt jobbig. Vägen till Pula.

Som om cyklingen till Paris inte vore jobbig nog. Fast med tanke på det numera berömda brevet så är det ju enligt brevskrivaren inte alls jobbigt att cykla till  Paris, jag överdrev bara lite i mina berättelser om den.

Troligen blir vägen till Pula lite knagglig och slingrig då och då, knappast spikrak, men destinationen och målet är kristallklart. Jag ska bli en halv Ironman.

Jag anmälde mig i fredags till en Halv Ironman-tävling som går i Pula i Kroatien i september. Kanske på grund av tillfällig sinnesförvirring, vad vet väl jag. Men anmäld är jag i alla fall. Det har jag planerat för ända sedan i höstas och först i fredags öppnades anmälan. Jag hängde på låset, som man säger.

2014 började jag utmana mig själv å det kraftigaste. Göra saker jag tidigare inte hade en tanke på att göra. Saker som inte ens funnits i min fantasi. Utsätta mig för sådana fysiska påfrestningar som jag aldrig tidigare gjort i hela mitt liv.

Allt som för mig var både fysiskt och mentalt sett galna och supersvåra saker. Jag har klarat de alla.

Nu vill jag växla upp lite till. Jag har fått mersmak. Nu vill jag tänja på mina fysiska, och mentala gränser ännu mer.

I år ska jag runda Vättern för tredje gången, och jag ska cykla till Paris ännu en gång.

Mälaren måste ju såklart rundas en tredje gång. Och sen det absolut svåraste efter cyklingen till Paris, en Halv Ironman.

Race day är den 18:e september och då har jag hunnit vara en ålderspensionär i exakt 11 dagar. Ålderpensionär. Fattar inte. Måste vara felskrivet i födelseattesten.

Hursomhelst så tycker jag det i så fall är ett utmärkt sätt att inleda det riktiga vuxenlivet på.

Har haft Pula i tankarna flera månader, men när jag nu är anmäld på riktigt så nästan darrar jag av skräck. Eller snarare av en skräckblandad förtjusning.

Men klarar jag verkligen en halv ironman som pensionär? Eller lider jag bara av sjukdomen DPR (Dum På Riktigt) som kräver läkarvård, eller kanske ännu bättre, ett besök hos en psykolog?

Äsch, klart jag klarar det, måste i alla händelser försöka.

Simning
1900 meter. Måste klaras på max 70 minuter. Sen plockas man ur tävlingen. Det här är just nu min svagaste gren. Jag, a.k.a race-analytikern Göran, har räknat ut att om jag simmar varje 100-meterssträcka på 3,5 minuter så fixar jag det hela på 66 minuter. Omräknat till en 25:a i bassäng är det 52 sekunder per längd. Jag vet, går inte att jämföra med guppigt öppet vatten i Adriatiska havet, men nu är vi på den teoretiska planhalvan.

Klart och rent vatten borde garantera fritt från havsmonster som

vill dra ner mig i djupet och äta upp mig.

Om jag tränar riktigt duktigt i nio månader borde det funka. Kan en tjej vara gravid i nio månader borde väl jag kunna lära mig simma 1900 meter på anständig tid under samma tidsrymd.

Cykling
90 km. Cut offtiden efter simning + cykling är 5,5 timmar.

Här gäller det att komma ihåg var jag ställer cykeln

Säg att jag klarar "simcutoffen" på minuten, då har jag 4 timmar och 20 minuter på mig att cykla de nio milen. Bör jag klara utan större problem. Å andra sidan ser första halvan lite jobbig ut enligt banprofilen. Backar är inte min bästa cykelgren.

Om jag håller minst 21 km/timme är banan avklarad inom gränstiden. Känns klart överkomligt.

Att simma i Adriatiska havet kan väl inte vara fel?

Den blå linjen är cykeldelen 90 km. Där syns även banprofilen.

Löpning
21 km. Knepigt. Hittills i mitt liv har jag bara sprungit som max 1 mil ett fåtal gånger, så 21 km blir tufft. Totaltiden innan man plockas av banan är 8,5 timmar, vilket innebär att jag har ungefär 3 timmar på mig för löpningen innan jag springer genom målbågen. I runda slängar ett kmtempo på 8. Borde funka med nio månaders träning.

Tänkt race plan i det här stadiet får ju såklart bli att först kämpa mig igenom simningen, men där kommer det inte att bli med stor marginal till cutoffen. Cyklingen är min bästa gren så där får det bli fullt ös - nåja, "lagomtempo" är nog bäst - för att ge mig marginal på löpningen. Och sedan avsluta med att stappla in i mål som en glad pensionär.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Det svåra blir att orka hålla på och gneta i bortåt åtta timmar i tre helt olika idrottsgrenar. DET är själva utmaningen, som jag ser det. Men jag har ett tjockt s.k pannben, det har cyklingen gett mig de senaste åren.

 Den här bilden har jag nu klistrat in innanför ögonlocken när jag tränar.

 Jag SKA springa på den här röda mattan den 18:e september 2016. 
Jag SKA klara det.

Enligt mig själv ligger allt detta trots allt inom möjligheternas gräns. Säger inte att jag kommer att klara det. Det kommer att bli supersvårt, men fullt möjligt.

"It always seems impossible,

before it is done"

Nelson Mandela

Jag har trots allt 237 dagar på mig att träna, och det kommer jag att göra. Som bara fan, om uttrycket tillåts.

Träningsplanen är redan upplagd i detalj. Styrka, simning, löpning och cykling.

Varje gren två träningspass per vecka plus två styrkepass. Simning eller löpning ett extrapass i veckan. En vilodag varje vecka. Var fjärde vecka en hel vilovecka med endast väldigt lätt rörlighetsträning.

Eftersom jag bestämde mig redan i oktober för en start i någon Halv Ironman så startade jag redan då min träning inför det här, alltså har jag gett mig nästan ett helt år som förberedelsetid.

Jag SKA springa genom den här målbågen.

Jag VILL ha en HI-medalj.

To achieve something you’ve never had before, 

you must do something you’ve never done before.

Okänd

På startlinjen byter jag namn till Go:ran The Warrior, för det kommer bli en strid. Det blir en strid på blodigt allvar, jag kommer aldrig att hissa vit flagg.

FAAAAN VA KUL DET HÄR SKA BLI!!!!

Det här är nästan helt osannolikt, jag fick ett nytt brev

Den så kallade brevhistorien har inte tagit slut. Jag har fått ännu ett brev, men den här gången ett slags kärleksbrev.

Ett betydligt trevligare brev än det förra.

Vi satt i soffan, hustrun och jag, och tittade på tv. Det ringer på dörren och jag går och öppnar och tänker att det nog är några barn som vill sälja något för en idrottsförening eller skola.

Men där står en kille i typ 30-årsåldern med ett kuvert i handen och säger:

- hej, jag heter Jonas, är det du som är Göran?

- jo, det är jag.

- varsågod, jag läste att du fick ett brev igår och tänkte att du kanske skulle bli glad att få ett motsatt brev, ett slags kärleksbrev. Och så lämnade han över ett tjockt kuvert.

- va? Känner vi möjligen varandra, frågade jag, förmodligen med ett fåraktigt ansiktsuttryck.

- nej, det gör vi inte, men jag läser din blogg och jag tycker du gör såna fantastiska saker så jag ville uppmuntra dig lite.

Oj, sa jag och öppnade kuvertet. Ut kommer brevet och diverse bra-att-ha-saker för cykeln. Plus ett presentkort för en fri service av min cykel inför Pariscyklingen.

Jag blev så paff men så otroligt glad så jag kunde inte låta bli att ge honom en bamsekram.

Inte nog med det, han bjöd dessutom in hela "mitt" Rynkebyteam på kaffe och bulle till sin cykelbutik Outsport i Solna. Ja ja, tänker du kanske, vilken smart marknadsföring.

Så ser inte jag på saken. Vilken otroligt häftig människa, ta sig besväret att samla ihop några saker, åka förbi och lämna det personligen. Vilken kille. Jag blev helt tagen när han gått och jag satt i soffan igen, och undrade vad som egentligen hände.

Han är själv cyklist, berättade han för mig, har cyklat flera år med Ride of Hope så han vet precis vilket jobb som vi alla i såna här sammanhang lägger ner på att samla in pengar till Barncancerfonden.

Han köpte för bara en kort tid sedan cykelbutiken i Solna för kärleken till sporten. Kika gärna in på hans websida. Det gjorde jag såklart. Fina grejer fanns det där vill jag lova.

Nu börjar jag nästan känna mig generad över alla otroligt vänliga saker som ni alla skriver och gör för mig. Helt otroligt. Ännu en gång, precis som frontmannen i gruppen Kent säger: "Tack som fan".

Jag har fått ett anonymt s.k. hatbrev

Jag började träna regelbundet och rejält när jag var ungefär 62 år. Jag kämpar varje dag för att bli en bättre cyklist, att bli bättre tränad i både cykling, löpning och simning. Jag vill ha kul med idrott. Det har gett, och ger, så ofantligt mycket i alla avseenden.

Jag har sedan 2006 skrivit på min blogg där jag öppet och ärligt berättar om min vardag. Ofta med en glimt i ögat. Det har varit, och är roligt. Särskilt som jag under åren fått väldigt mycket positiv feedback och att bloggen varit uppskattad.

Men igår fick jag ett brev. Såklart anonymt. Det är bara fega människor som skriver såna brev. Innehållet gjorde mig både ledsen och nedstämd.

Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå varför någon tar sig besväret att skriva ett sånt brev. Måste vara en människa som inte mår riktigt bra.

Om du vill läsa mina rapporter om cyklingen som brevskrivaren hänvisar till, så kan du leta dig tillbaka i min blogg till dagarna 3-12 juli 2015. Där beskriver jag exakt hur cyklingen gick till. Inte någonstans "hängde jag ut" andra än mig själv som då och då hade det tufft.

Brevskrivaren var nog den enda som inte tyckte det var ansträngande att cykla till Paris.  Hen har höga tankar om sin egen förträfflighet. Små människor har ofta det.

Men livet går vidare, jag kommer fortsätta min träning och cykling och göra det så gott jag kan efter mina egna förutsättningar. Och dessutom fortsätta berätta om det på bloggen.

Om du klickar på bilden så blir texten större

Ett vedervärdigt pass. Men kul.

Idag hade vi en vikarie på kvällens spinningpass med Team Rynkeby Stockholm. Lars körde idag hårt med oss.

 Bara någon minut kvar innan vi brakar igång. Lars kollar musikmaskinen.

Apropå musik. Ta det inte personligt Lars, om du läser det här, men musiken var rent ut sagt bedrövlig. På en och en halv timme fanns bara en (1) godkänd låt, Thunder Struck. Som knappt godkänd tvåa kom Ramsteins Du Hast. Att den kom tvåa säger en hel del om resten av musiken. Skärpning Lars, så här kan vi inte ha det.

Lars inger oss hopp med ett glatt leende

Lars är även cyklist i vårt team. Han var även med sista halvan av 2015 års cykling till Paris. Den första halvan var han hemma med sin fru och födde barn.

Men herrejesus så tufft han körde med oss idag. Det är ju inte för inte som han förra året kallades Monster-Lars.

Det här passet var utan någon som helst tvekan det jävligaste pass jag någonsin genomfört på en spinningcykel. Var absolut helt slut när vi var klara. Med andra ord ett fantastiskt bra pass. Mina teamkamrater såg inte heller särskilt pigga ut efteråt.

En typiskt "före"-bild. Pigga och pratglada. 

Inte riktigt så fräscha 90 minuter senare.

Idag hade vi dessutom celebert besök. Stina, som var vice kapten i 2015 år team, dök upp för att köra ett pass med oss. Numera är hon kapten för Kalmarlaget.

Stina och hemliga Elin

Som du ser på bilden har jag blurrat Elins ögon. Det är för att ingen ska känna igen henne. Hon har nämligen framfört att hon vill ha ekonomisk ersättning om hon ska vara med på bild på min blogg, vilket jag har vägrat. Elin är teamets vice kapten och hon har alltså efter bara några månader symptom som liknar en rock´n´rollstar. Men i övrigt är hon väldigt snäll och vänlig.

Men mitt personliga tips till Elin är att hon lär sig det korrekta rock´n´rolltecknet.

I morgon har jag min veckovila från träningen. Kunde inte komma lägligare. Dessutom har jag ett besök hos naprapaten som ska få klämma bort lite ömheter i min kropp.

Ett i stort sett ett demokratiskt beslut

Gårdagens inlägg på bloggen om min träning resulterade i en del kommentarer. Superkul med sån respons. Som jag misstänkte, många anser att jag tränar för mycket utan vila.

Dessvärre är det nog sant. Eller i alla fall delvis. Så i sann både demokratisk som diktatorisk anda har min huvudtränare, dvs jag själv, tagit beslutet att träna bra med hög kvalitet under tre veckor. Den fjärde veckan blir det vilovecka.

En vilovecka består dock inte bara av att ligga på soffan och zappa mellan tv-programmen. En vilovecka får man träna. Om man vill och känner för det. Gör man inte det så kan man ligga kvar i soffan. Känner man för att träna så gör man det, men med HÖGST HALVA insatsen mot ett normalt pass. Högst.

Tänkte börja praktisera min nya plan kommande vecka, så den här veckan blir det fullt program och så lite vila/lugn träning hela nästa vecka. Det blir bra.

Idag väckte jag kroppen med lite styrka. 110 kg känns ju numera hyfsat enkelt trots allt.

Såg en kul maskin som jag ville testa.

Men aj aj aj, där var jag en icke önskvärd individ. Inte person, bara individ. Tur att vi med pacemakers är accepterade i det vanliga samhället i alla fall.

Tog igår kväll en promenad på The Memory Lane. Och kan kanske konstatera att allt är sig likt än idag. Till och med för 15 år sen var det jag som fick städa kontoret. I övrigt är det bara själva kontoret som moderniserats, allt annat lika. I stort sett.

Redan under Jurassicperioden fanns det papparazzifotografer.

Jag blir deppig på söndagar

Eftersom jag blir deppig på söndagskvällar så rinner det även över till måndagarna. Mondays sucks.

Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med mig själv. Så här ligger det till. På söndagskvällar har vi cirkelfysträning med Team Rynkeby Stockholm.

Vi håller till i en lokal som Friskis & Svettis Lindhagen sponsar oss med. Inte nog med det, varje pass leds av någon ledare från Friskis, som var och en alldeles gratis håller i våra rätt tuffa pass.

Det är kul pass, är man inte trött efteråt har man gjort fel. Eller fuskat. Jag kör precis som alla andra, så hårt jag och min kropp orkar. Men lik förbannat känner jag mig deppig när jag kommer hem. Har varit likadant varje söndag.

De där papparazzifotograferna finns där man minst anar det.

Jag känner mig inte nöjd med min insats. När jag sitter i soffan hemma och pustar ut kommer hela tiden känslan att jag borde orkat även de där sista 5-10 sekunderna av varje stations 45 sekunder.

Vi kör en nio-stationersrunda tre varv. Första varvet går hyfsat bra, men sen kör det ihop sig lite. Sista varvet orkar jag sällan hela 45 sekundersintervallerna på resp station och det retar mig alldeles ofantligt. Det fattas ju bara några sekunder för att klara tiden ut. Vart tar mitt tjocka pannben vägen på söndagar?

Till saken hör ju att jag tränar mycket. Väldigt mycket skulle en del säga. Kanske till och med ovanligt mycket för en kille (e.g gubbe) i min ålder. Jag kör sedan i höstas mellan 7-10 pass i veckan, simning, löpning, spinning, trainer och tennis.Och jag är noga med regelbunden vila, alltid minst en dag i veckan.

Man får ju då lätt en känsla att jag är vältränad, så jag borde orka köra igenom mina pass med hög kvalitet. Men jag orkar ju inte ända fram på de här förbaskade cirkelpassen. DET gör mig deppig. Och förbannad.

Jo jag vet, jag råkar vara gamlingen i gruppen.  Jag kan, och får inte, jämföra mig med kidsen i 30-40-50-årsåldern. Vissa väldigt vältränade som kör sina Ironmans och andra skojiga saker. Och jo jag vet, det finns nog en och annan yngre som kämpar och sliter och känner precis samma sak som jag.

Men ändå, jag blir deppig på söndagar trots att jag går in i träningslokalen taggad upp över öronen och kör så hårt jag kan. Och ändå når jag liksom inte hela vägen fram. Klart man blir deppig då.

På onsdagsspinningen däremot, orkar jag köra hela vägen ända in i kaklet och ibland lite till. Känner mig oftast jättenöjd när jag kommer hem. Kanske för att det liknar det som är roligast, att cykla.

Men idag är det fullt ös på kontoret. Årets första katalog från SällskapsResor  har nu delats ut och telefonerna brinner och det bokas resor för fullt. DET är i alla fall kul. Plus att det är simträning i kväll. Det ska också bli kul.

Så trots allt, varje träning ger ju ändå en liten liten tillväxt på både ork och muskler, så det går ju ändå framåt. Jag får tänka så, s.k positiv thinking. Så nästa söndag, då jäv--r händer det grejer.

En och annan katalog ska nu via Bring spridas

till resesugna kunder.