I söndags levererades min födelsedagspresent, höghöjdsbanekul. Alltså att tassa omkring på ca 7-8 meters höjd på stålvajrar som är spända mellan träd med ca 10-15 meters avstånd.
På den ”rundbana” som jag gick på ingick sex olika moment, och vid varje momentslut/start så stod man på en ytterst liten avsats som var fastsatt runt trädstammen. Sju meter upp i luften.
Det gäller således att gå på lina med stöd av rep som hänger lite här och där. Självklart är man säkrad vid en annan vajer som sitter en bit ännu högre upp. Men det blir garanterat inte lättare för det.
Man leker inte på sju meters höjd. När jag var ute på mitten av den första banan var jag skiträdd. Barnbarnen som står rakt under mig är mindre än myror. Benen skakar. Fingrarna är vita av det kramaktiga greppet kring ”balansrepet”. Jag törs inte titta ner. Jag vill till mamma. Jag vill dö.
Men som du förstår stålsätter man sig och smyger vidare till räddningen i trädet. Säger bara en sak: Indiana Jones, släng dig i väggen.
Det hela var ruggigt kul, en häftig adrenalinstänkare.
Efter det äventyret konverterade (ett favvisord) vi till Premiärlejon och bevistade Jonas Gardells premiärföreställning ”Tillfällig gäst i ditt liv”.
Jonas Gardell är kul, det går inte att komma ifrån. En underhållande kille. Jag har faktiskt sett alla hans olika föreställningar. Man kan faktiskt ha kul utan att vara bög.
För tio år sedan körde vi honom på hans sommarturné. Vid ett tillfälle slängde han köttbullar på en servitris för han tyckte bullarna var dåligt stekta. Som sagt, Mr Jonas Riksbög Gardell, en underhållande kille.
