Så var då skidveckans sista skiddag avklarad. Återstår bara hemresan.
En bra vecka med två superduperkanonhärliga sista två dagar med klarblå himmel och mellan 5 och 8 grader varmt. Trots detta var det mycket bra skidåkning.
Min träning har gett resultat, har kunnat köra både längre och tuffare innan mjölksyran satte in. Men det är trots allt ett himla farande, kavande, hasande, svängande och flåsande sysselsättning det här med utförsåkning. Rätt onaturligt.
Nu har jag under veckan åkt med några som vägrat ta pauser förutom ett kort fikastopp på förmiddagen, ett lunchstopp mitt på dagen och eventuellt ett fikastopp på eftermiddagen. Inte undra på att man blir slutkörd.
På Gunnar Jonssons tid som min vapendragare på de här resorna var det lite annorlunda.
På morgonen då vi kom till backen släppte vi iväg gästerna, sedan masade vi oss upp på toppen, tog en fika, satte på oss skidorna och sladdade ner till närmsta restaurang där nästa fika intogs. Sedan valde vi en annan spännande backe till nästa fikaställe där vi tog av oss skidorna, tog en fika och pustade ut.
Så nästa backe likadant och sedan var det dags för lunch. Eftermiddagen flöt på i samma behagliga tempo tills det var dags att hasa ner till bussen och ta emot gästerna.
Så är det inte nuförtiden, det var bättre på Gunnar Jonssons tid.
