Hann ju knappt trycka på Enterknappen på mitt förra inlägg förrän uppretade Västkustbor reagerade och hämnades. Vet du vad de gjorde?
Jo, de skickade omedelbart upp Västkustens vassaste, längsthoppande, kaxigaste och möjligen eventuellt även snyggaste människa de kunde hitta därborta, den gamla längdhopperskan Erica Johansson,
Det som sedan hände var att hustrun och jag gjorde vårt matinköp hos vår lokala ICA-handlare och precis när jag skulle ta brödet vi ville ha, så tornade en kvinna upp sig i vägen för mig. Det var ovan nämnde Erica.
"-ursäkta, men jag ska bara ha lite bröd", sa jag artigt men med min sedvanliga försynthet. Hon flyttade motvilligt på sig.
Så himla typiskt Västkustbor, tror att de kan komma till Sveriges huvudstad och vara kaxiga. Funkar inte.
Ingen i hela världen tror väl t.ex, utom möjligen kaxpelle själv, Stahre, att IFK Göteborg ska ta hem fotbollsguldet i år?
Men nu lägger jag Västkusten åt sidan, nu ska jag fokusera på det som är viktigt, nämligen mig själv.
Idag för exakt ett år sedan mådde jag bra. I morgon för exakt ett år sedan rasade min värld tillfälligt samman, det var då Stroken slog till. Plötsligt, omotiverat och rätt hänsynslöst.
Men jag hade tur. Idag är jag helt och hållet återställd och just idag ska jag iväg till sjukhuset för en stor s.k. ettårskontroll, där de tar mängder av prover under hela förmiddagen. Definitivt inget fel på svensk sjukvård, den saken är klar. Enstaka knasigheter förekommer alldeles säkert, men i det stora hela är sjukvården världsklass.
Jag är definitivt nöjd med utbytet jag fått för mina inbetalade skattepengar. Det är coolt att betala skatt. Det tycker inte Anja Persson.
