I morgon blir det cykelträning, klungcykling, med Fredrikshovs cykelklubb och på söndag blir det säkerligen lite distanscykling på egen hand uppåt Roslagen.
fredag, mars 28, 2014
TGIF
Äntligen är det fredag. Har just genomfört en utmärkt och njutningsfull lunchträning, så nu är kroppen redo för helgens begivenheter.
I morgon blir det cykelträning, klungcykling, med Fredrikshovs cykelklubb och på söndag blir det säkerligen lite distanscykling på egen hand uppåt Roslagen.
I morgon blir det cykelträning, klungcykling, med Fredrikshovs cykelklubb och på söndag blir det säkerligen lite distanscykling på egen hand uppåt Roslagen.
tisdag, mars 25, 2014
Frågan är: var jag dopad?
Har jag fuskat? Var jag dopad? Kommer jag att bli fråntagen mitt rekord?
Igår bestämde jag mig för att cykla hem från jobbet. Eftersom jag bor och arbetar i samma hus, kan det beslutet av vissa anses som lite.....udda.
Jag lovar på heder och samvete, jag har aldrig tagit bilen hem efter jobbet.
Hursomhelst, för att få lite extra energi till cykelturen, ett medsolsvarv runt Edsviken, ca 2,3 mil, tog jag en näve noshörningsgodis. För dig som inte vet så består noshörningsgodis av lika delar cashewnötter och blandade torkade frukter samt en halv tesked mald noshörning.
Efter intaget gav jag mig iväg, och redan efter några kilometer kände jag att både ben och huvud var på topp. Så även min nya cykel. Kände direkt att det här kan bli ett rekordvarv i tid räknat så jag stog på så mycket jag orkade.
Du har nog aldrig cyklat runt Edsviken, så du vet inte, men där finns knappt en endaste platt fläck. Det är upp och ner hela tiden. Vissa stycken känns det som stigningarna ska sluta i himmlen, i alla fall vid Bergendals kursgård. Men jag tryckte på, överallt och hela tiden.
När jag kom hem hade jag sänkt mitt pers runt Edsviken från 1,09 till 1,03. Starkt jobbat. Nu blir ju det självklara målet att klippa sjön under 60 minuter.
Berättade lite glatt för hustrun när jag kom in genom dörren om mitt fantastiska lopp, men hon svarade bara "- whats the point att stressa? Varför cyklar du inte bara och njuter av själva cykelturen så blir det vad det blir?".
Hon har aldrig tävlat, det märks.
Men den stora frågan kvarstår: Är noshörningsgodis att likställa med doping?
Igår bestämde jag mig för att cykla hem från jobbet. Eftersom jag bor och arbetar i samma hus, kan det beslutet av vissa anses som lite.....udda.
Jag lovar på heder och samvete, jag har aldrig tagit bilen hem efter jobbet.
Hursomhelst, för att få lite extra energi till cykelturen, ett medsolsvarv runt Edsviken, ca 2,3 mil, tog jag en näve noshörningsgodis. För dig som inte vet så består noshörningsgodis av lika delar cashewnötter och blandade torkade frukter samt en halv tesked mald noshörning.
Efter intaget gav jag mig iväg, och redan efter några kilometer kände jag att både ben och huvud var på topp. Så även min nya cykel. Kände direkt att det här kan bli ett rekordvarv i tid räknat så jag stog på så mycket jag orkade.
Du har nog aldrig cyklat runt Edsviken, så du vet inte, men där finns knappt en endaste platt fläck. Det är upp och ner hela tiden. Vissa stycken känns det som stigningarna ska sluta i himmlen, i alla fall vid Bergendals kursgård. Men jag tryckte på, överallt och hela tiden.
När jag kom hem hade jag sänkt mitt pers runt Edsviken från 1,09 till 1,03. Starkt jobbat. Nu blir ju det självklara målet att klippa sjön under 60 minuter.
Berättade lite glatt för hustrun när jag kom in genom dörren om mitt fantastiska lopp, men hon svarade bara "- whats the point att stressa? Varför cyklar du inte bara och njuter av själva cykelturen så blir det vad det blir?".
Hon har aldrig tävlat, det märks.
Men den stora frågan kvarstår: Är noshörningsgodis att likställa med doping?
fredag, mars 21, 2014
Å nu blir det lite reklam. Och en rebus.
Vi börjar med rebusen.
Första ledtråden är:
Nästa ledtråd är:
Svaret hittar du längst ner.
Så går vi till reklamen.
Äntligen, säger äntligen, har jag hittat det jag länge letat efter, nämligen vanliga solglajjor med en liten läsruta längst ner. Jag hör nämligen till den skaran som ser bra på långt håll utan glasögon, men så fort jag ska kolla klockan så ser jag ingenting, bara blurr. Att läsa Iphånen utan glasögon är dödsdömt.
Häromdagen hittade jag en websida som äntligen kunde frälsa mig, www.sunread.se. Där finns "vanliga" solglasögon men med en läsruta längst ner. Bara att välja styrka, typ 1, 1,5 osv och beställa. 395 bagis kändes som gratis.
Svaret på rebusen: jag ska ut och cykla i solen. Samtidigt som jag nu kan avläsa pulsklockan på handleden. Kan du inte läsa det här kanske du ska skaffa läsglasögon.
Första ledtråden är:
Nästa ledtråd är:
Svaret hittar du längst ner.
Så går vi till reklamen.
Äntligen, säger äntligen, har jag hittat det jag länge letat efter, nämligen vanliga solglajjor med en liten läsruta längst ner. Jag hör nämligen till den skaran som ser bra på långt håll utan glasögon, men så fort jag ska kolla klockan så ser jag ingenting, bara blurr. Att läsa Iphånen utan glasögon är dödsdömt.
Häromdagen hittade jag en websida som äntligen kunde frälsa mig, www.sunread.se. Där finns "vanliga" solglasögon men med en läsruta längst ner. Bara att välja styrka, typ 1, 1,5 osv och beställa. 395 bagis kändes som gratis.
Svaret på rebusen: jag ska ut och cykla i solen. Samtidigt som jag nu kan avläsa pulsklockan på handleden. Kan du inte läsa det här kanske du ska skaffa läsglasögon.
torsdag, mars 20, 2014
Mjölksyran sprutar
Så har vi idag höjt träningsintensiteten ett par snäpp inför Vätternrundan. Nu börjar den riktiga och tuffa styrke- och mjölksyreträningen. Mellan gympassen ska jag förstås ut och cykla lite längre sträckor också, men den här förbaskade snön ställer ju till det i ytterligare några dagar.
Det är nu exakt två månader kvar till genomköraren Gran Fondo Stockholm, 15 mil runt Stockholm.
Efter den blir det ca tre veckors lugnare träning och vila inför det stora målet, att klippa Vättern.
Idag började vi alltså med ren mjölksyreträning. F´låt min franska, men fy fan så inihelvetes jobbiga 60 minuter det var där min tränare Tommy totalt tömde mig på all form av kraft och energi.
När timmen var slut var även jag det. Totalt slut, det flimrade för ögonen och jag släpade mig ut till cafeterian och köpte två bananer á 7 kr styck och tryckte i mig dem för att orka köra hem.
Nu värker hela kroppen, det stramar på baksidan av låren, lårens framsida värker, det dunkar i överarmarna och magmusklerna gör sig påminda bara jag rör mig. Kan bli lite jobbigt att kliva ur sängen i morgon bitti.
Men jäklar vad kul det är att träna såna här pass.
Lite om Tyresö Fotboll också. Idag klarade de sig vidare i sitt dödsföraktande självmordslopp att vinna ära och berömmelse för en enda skojare. Nu har han lyckats övertala Tingsrätten att de kommer att få in åtta miljoner bla genom ett slags biståndsprojekt med Afrika.
Sen ska han öka intäkterna genom att skaffa sponsorer. Åtta millar ska han skaka fram.Varför gjorde han inte det tidigare när de såg vartåt det barkade? Jag tror jag vet svaret. Han är en riktig skojare som lyckas dupera människor. En idrottens sol- och vårare.
Är det någon som egentligen tror på det här projektet? Någon? Hand upp?. Näe, inga armar i skyn.
Jag tror de flesta ändå tycker det här är en sorglig historia skapad av en sorglig människa.Eller strunt samma vad andra tycker, jag tycker så.
onsdag, mars 19, 2014
Fuck cancer
Det är ju typiskt. Jag skrev ju igår om hjälpen till barncancerfonden. Idag fick jag veta att en kollega/konkurrent till oss här i Stockholm drabbats av cancer och genomgår nu tuffa cellgiftsbehandlingar.
Vet inte hur det kommer att gå, men det känns helt enkelt för jävligt.
Jag skiter i att det är en konkurrent som säkert har "snott" en eller annan kund av oss under årens lopp. Sånt betyder nu ingenting när killen, som är relativt ung, i alla fall i jämförelse med mig, drabbats av en så fruktansvärd sjukdom.
Det enda jag kan göra, det har jag faktiskt redan gjort, är att be honom kämpa, kämpa, kämpa. Han kan faktiskt få "överta" en och annan kund från oss bara han kämpar sig tillbaka på banan igen.
Vet inte hur det kommer att gå, men det känns helt enkelt för jävligt.
Jag skiter i att det är en konkurrent som säkert har "snott" en eller annan kund av oss under årens lopp. Sånt betyder nu ingenting när killen, som är relativt ung, i alla fall i jämförelse med mig, drabbats av en så fruktansvärd sjukdom.
Det enda jag kan göra, det har jag faktiskt redan gjort, är att be honom kämpa, kämpa, kämpa. Han kan faktiskt få "överta" en och annan kund från oss bara han kämpar sig tillbaka på banan igen.
tisdag, mars 18, 2014
En hjälpande hand mot cancern. Eller har jag bara gått överstyr?
Dagens blogg handlar om ....cykling. Förvånad? Någon?
Kanske det är åldersnoja, men numera brinner jag för att göra halvtokiga saker. Saker som jag velat göra hela livet, men aldrig vågat, eller ens försökt. Vissa saker har jag inte ens funderart på. Som det här t.ex.
Team Rynkeby är i korthet ett cykellopp från Stockholm, eller Malmö, till Paris. Totalt är det 1200 cyklister från olika länder som cyklar till, och sammanstrålar, i Paris.
Syftet med arrangemanget är att samla in pengar till Barncancerfonden. Läs gärna mer på Rynkebys websida http://www.team-rynkeby.se/team-rynkeby-1.aspx.
Långt ifrån säkert att jag får plats, det är jättemånga som söker för ett begränsat antal platser, men nu har jag i alla fall ansökt att få en plats i något lag 2015.
Det vore ju så häftigt, dels att göra något konkret mot cancerhelvetet, och dels göra något äventyrligare och galnare än att cykla runt Vättern. Ett äventyr helt enkelt.
I september kommer beskedet om man kommer med i teamet. Eller inte. Jag håller redan tummarna. För att komma med alltså.
Kanske det är åldersnoja, men numera brinner jag för att göra halvtokiga saker. Saker som jag velat göra hela livet, men aldrig vågat, eller ens försökt. Vissa saker har jag inte ens funderart på. Som det här t.ex.
Team Rynkeby är i korthet ett cykellopp från Stockholm, eller Malmö, till Paris. Totalt är det 1200 cyklister från olika länder som cyklar till, och sammanstrålar, i Paris.
Syftet med arrangemanget är att samla in pengar till Barncancerfonden. Läs gärna mer på Rynkebys websida http://www.team-rynkeby.se/team-rynkeby-1.aspx.
Långt ifrån säkert att jag får plats, det är jättemånga som söker för ett begränsat antal platser, men nu har jag i alla fall ansökt att få en plats i något lag 2015.
Det vore ju så häftigt, dels att göra något konkret mot cancerhelvetet, och dels göra något äventyrligare och galnare än att cykla runt Vättern. Ett äventyr helt enkelt.
I september kommer beskedet om man kommer med i teamet. Eller inte. Jag håller redan tummarna. För att komma med alltså.
måndag, mars 17, 2014
Till minne av mor och far eller Oj vilken hoj
Sådärdå, nu har jag investerat arvet jag fick efter min mamma som gick bort på självaste midsommarafton i somras. Om man nu kan välja, så är ju midsommarafton en väldigt fin dag att gå vidare ifrån tycker jag. Pappa gick bort för åratal sedan, så arvet blev ju någon slags slutavräkning. Trist, men livets gång.
Jag investerade i min nya "hobby", cykling. Det blev en landsvägsracer men lite mer åt touringstuket. Hyfsat snabb, komfortabel och snygg. Rent av sexig. Så här ser den ut:
En riktig touringhoj alltså, den måste ju döpas till något. Papsen hette Tore och mamsen hette Ingrid. Så nu heter cykeln så klart Toring.
Nu tänker jag strajpa ramen på cykeln med namnet Toring, då vet jag att mamsen och papsen hänger med mig runt hela Vättern i sommar. Patetiskt? Jorå, det är bara förnamnet, men det känns bra för mig och det är det som räknas.
Har jag berättat vad min första segelbåt hette? Den som jag köpte direkt när jag blev stor och vuxen, dvs när jag fyllde 50. Det blev en Maxi 77. Den döpte jag till Zibas. Alltså See Bus, alltså sjöbussen med hänvisning till mitt företags sysselsättningsområde.
Tillbaka till cykeln. I går premiärkörde jag hojen ett par mil runt Edsviken. Oj oj oj, vilken hoj. Bättre på alla punkter jämfört med den gamla. Supermycket bättre. Trodde inte det var möjligt med så stor skillnad. Men det var det. Utan att förta mig höjde jag genomsnittshastigheten hyfsat mycket. Bara den saken rättfärdigade investeringen.
Jag investerade i min nya "hobby", cykling. Det blev en landsvägsracer men lite mer åt touringstuket. Hyfsat snabb, komfortabel och snygg. Rent av sexig. Så här ser den ut:
En riktig touringhoj alltså, den måste ju döpas till något. Papsen hette Tore och mamsen hette Ingrid. Så nu heter cykeln så klart Toring.
Nu tänker jag strajpa ramen på cykeln med namnet Toring, då vet jag att mamsen och papsen hänger med mig runt hela Vättern i sommar. Patetiskt? Jorå, det är bara förnamnet, men det känns bra för mig och det är det som räknas.
Har jag berättat vad min första segelbåt hette? Den som jag köpte direkt när jag blev stor och vuxen, dvs när jag fyllde 50. Det blev en Maxi 77. Den döpte jag till Zibas. Alltså See Bus, alltså sjöbussen med hänvisning till mitt företags sysselsättningsområde.
Tillbaka till cykeln. I går premiärkörde jag hojen ett par mil runt Edsviken. Oj oj oj, vilken hoj. Bättre på alla punkter jämfört med den gamla. Supermycket bättre. Trodde inte det var möjligt med så stor skillnad. Men det var det. Utan att förta mig höjde jag genomsnittshastigheten hyfsat mycket. Bara den saken rättfärdigade investeringen.
söndag, mars 16, 2014
GULD till StockholmsBuss
Nåja, kanske inte helt sant. Men nästan. Stort grattis till AIK:s dambandylag som spelade hem guldet igår på Friends Arena.
Jag är säker på att grunden till segern las under de bussresor som StockholmsBuss fick förtroendet att köra tjejerna till deras bortamatcher.
Inte för att jag vill skryta, men under årens lopp har vi kört hem guld i hockey, innebandy, utebandy. Vi har kört upp lag i högre divisioner, vi har kört lag till kvalspel och vi har dessvärre också kört ur lag i serien. Inte så ofta, bara någon enstaka gång.
Så på det stora hela så lönar det sig för idrottsföreningar att anlita StockholmsBuss, den saken är helt klar.
Jag är säker på att grunden till segern las under de bussresor som StockholmsBuss fick förtroendet att köra tjejerna till deras bortamatcher.
Inte för att jag vill skryta, men under årens lopp har vi kört hem guld i hockey, innebandy, utebandy. Vi har kört upp lag i högre divisioner, vi har kört lag till kvalspel och vi har dessvärre också kört ur lag i serien. Inte så ofta, bara någon enstaka gång.
Så på det stora hela så lönar det sig för idrottsföreningar att anlita StockholmsBuss, den saken är helt klar.
fredag, mars 14, 2014
Jotack, jag mår bra
Har idag varit inne på halvårsservice av mig själv. Syster Hillevi fyllde rör efter rör med mitt blod för analys och lagring för framtida forskning. Ingår ju i ett forskningsprojekt kring stroke.
Syster Hillevi hade för övrigt blivit rätt tjock sedan förra halvårsservicen. Dock inte fetma, hon hade fått tvillingar i magen.
Om en vecka är det exakt 3 år sedan proppen gick i min skalle, och jag fick min stroke, när jag stog och bredde min frukostmacka. En dag man (jag) och några till nog aldrig kommer att glömma.
Hursomhelst, jag är forskningsobjekt nr 100, i gruppen som man använder för ännu lite mer forskning kring stroke.
Vill du också stödja forskningen om stroke, som är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige? Gå då till strokefondens websida, http://www.strokefonden.se/ .och läs hur du på olika sätt kan bidra.
Nåja, vi kunde glädjande nog konstatera följande förändringar jämfört med kollen för ett halvår sedan:
vikt: -2 kg
midjeomfång: -2 cm
Känner mig väldigt nöjd med det.
Syster Hillevi hade för övrigt blivit rätt tjock sedan förra halvårsservicen. Dock inte fetma, hon hade fått tvillingar i magen.
Om en vecka är det exakt 3 år sedan proppen gick i min skalle, och jag fick min stroke, när jag stog och bredde min frukostmacka. En dag man (jag) och några till nog aldrig kommer att glömma.
Hursomhelst, jag är forskningsobjekt nr 100, i gruppen som man använder för ännu lite mer forskning kring stroke.
Vill du också stödja forskningen om stroke, som är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige? Gå då till strokefondens websida, http://www.strokefonden.se/ .och läs hur du på olika sätt kan bidra.
Nåja, vi kunde glädjande nog konstatera följande förändringar jämfört med kollen för ett halvår sedan:
vikt: -2 kg
midjeomfång: -2 cm
Känner mig väldigt nöjd med det.
torsdag, mars 13, 2014
Dags för en bunt funderingar. Arga.
1. Idrott
Hänvisar till mitt förra inlägg om bl.a Tyresö Fotboll. Nu är vi ju där. Nu är det ju du och jag som får betala den där pajasens drömmar om framgång. Du vet tokstollen som ville ha ett fotbollslag som skulle erövra hela europa.
Nu blev det så att pengarna inte räckte och nu går den statliga lönegarantin in och betalar spelarnas löner. Det vill säga att det egentligen är du och jag och en hel massa andra människor som fullständigt skiter i Tyresö fotboll som får pröjsa Martas månadslön på 165 tusen kronor. Jo du läste rätt. Hon och en annan brasilianska i klubben har de månadslönerna.
Sanslöst. Sätt den där gubben som dragit igång den här historien i karantän, eller varför inte bakom lås och bom. Det är ju rena bedrägeriet. Fan vad arg jag blir.
2. Vädret
Nu har jag parkerat min snöslunga. Endast en (1) gång har jag använt den i vinter. Fan vad arg jag blir.
3. Min träning
Det har hänt saker på mitt gym som inte är kul. Sånt man saknar ord för, och sånt som är bortom all rimlig möjlighet att ens förstå. Nejdå, ingen har dött, ingen har skadat sig. Men det kommer att påverka min träning. Fan vad arg jag blir.
4. Min familj
Plötsligt händer det. Sån man inte vill ska hända. Hustrun har nu lånat mitt klippkort till Danderyds sjukhus. In på akuten, hon får ligga kvar 2 nätter, blir utskriven, vi åker hem, hon lägger sig ner för att vila och 30 minuter senare går det åt skogen igen.
Bums iväg igen till akuten och börja om med ny väntan, nya undersökningar, väntan, nya provtagningar, väntan, röntgen, väntan och till slut, runt midnatt, upp till en ny avdelning.
Men ingen större fara på taket, troligen en infektion som nu behandlas med antibiotika, men hon får ligga kvar några dagar för observation. Fan var arg jag blir.
5. Vägverket
När jag åkte hem igen från punkt 4 var det tvärstopp på E4:an. De satte upp nya skyltar, så de stängde av hela tjiddevitten. Fan var arg jag blev.
6. Transportstyrelsen
Mitt företag har fått "sanktionsavgift" på 4 tusen spänn. För att en förare varit ute och kört en buss privat en halvtimme en natt utan att sätta i sitt förarkort. Helt olovandes, och helt utan medgivande från trafikledningen och helt utan dess vetskap.
Trots att jag i mitt överklagande berättat detta så har nu svaret kommit: Jag har inte gjort tillräckligt mycket för att förhindra detta, så sanktionsavgiften kvarstår.
Man tager sig för pannan. Hur i helvete skulle jag ha kunnat förhindrat detta? Man undrar mest vad som finns bakom pannbenet på Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen. Jag ska inte nämna namnet på henne, då får jag väl förmodligen ännu högre sanktionsavgift.
Så då återstår ju bara att anställa en kontrollant per anställd förare, som måste punktmarkera förarna så de inte kan göra på det här sättet. Och sen måste vi ju anställa ytterligare en kontrollant som måste punktmarkera kontrollanten nr 1, så inte han, eller hon, gör något olovandes. Det kommer att bli dyrt.
Fast den enklast lösningen är ju förstås att friställa innevarande Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen och tillsätta någon ny med lite mer insikt och mer normal tankekraft.
Fan vad arg jag blir.
7. Pudel
Ursäkta, punkt 4 är ju lite personlig information, men nu känner vi ju varandra du och jag, så då känns det okey att berätta det.
Hänvisar till mitt förra inlägg om bl.a Tyresö Fotboll. Nu är vi ju där. Nu är det ju du och jag som får betala den där pajasens drömmar om framgång. Du vet tokstollen som ville ha ett fotbollslag som skulle erövra hela europa.
Nu blev det så att pengarna inte räckte och nu går den statliga lönegarantin in och betalar spelarnas löner. Det vill säga att det egentligen är du och jag och en hel massa andra människor som fullständigt skiter i Tyresö fotboll som får pröjsa Martas månadslön på 165 tusen kronor. Jo du läste rätt. Hon och en annan brasilianska i klubben har de månadslönerna.
Sanslöst. Sätt den där gubben som dragit igång den här historien i karantän, eller varför inte bakom lås och bom. Det är ju rena bedrägeriet. Fan vad arg jag blir.
2. Vädret
Nu har jag parkerat min snöslunga. Endast en (1) gång har jag använt den i vinter. Fan vad arg jag blir.
3. Min träning
Det har hänt saker på mitt gym som inte är kul. Sånt man saknar ord för, och sånt som är bortom all rimlig möjlighet att ens förstå. Nejdå, ingen har dött, ingen har skadat sig. Men det kommer att påverka min träning. Fan vad arg jag blir.
4. Min familj
Plötsligt händer det. Sån man inte vill ska hända. Hustrun har nu lånat mitt klippkort till Danderyds sjukhus. In på akuten, hon får ligga kvar 2 nätter, blir utskriven, vi åker hem, hon lägger sig ner för att vila och 30 minuter senare går det åt skogen igen.
Bums iväg igen till akuten och börja om med ny väntan, nya undersökningar, väntan, nya provtagningar, väntan, röntgen, väntan och till slut, runt midnatt, upp till en ny avdelning.
Men ingen större fara på taket, troligen en infektion som nu behandlas med antibiotika, men hon får ligga kvar några dagar för observation. Fan var arg jag blir.
5. Vägverket
När jag åkte hem igen från punkt 4 var det tvärstopp på E4:an. De satte upp nya skyltar, så de stängde av hela tjiddevitten. Fan var arg jag blev.
6. Transportstyrelsen
Mitt företag har fått "sanktionsavgift" på 4 tusen spänn. För att en förare varit ute och kört en buss privat en halvtimme en natt utan att sätta i sitt förarkort. Helt olovandes, och helt utan medgivande från trafikledningen och helt utan dess vetskap.
Trots att jag i mitt överklagande berättat detta så har nu svaret kommit: Jag har inte gjort tillräckligt mycket för att förhindra detta, så sanktionsavgiften kvarstår.
Man tager sig för pannan. Hur i helvete skulle jag ha kunnat förhindrat detta? Man undrar mest vad som finns bakom pannbenet på Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen. Jag ska inte nämna namnet på henne, då får jag väl förmodligen ännu högre sanktionsavgift.
Så då återstår ju bara att anställa en kontrollant per anställd förare, som måste punktmarkera förarna så de inte kan göra på det här sättet. Och sen måste vi ju anställa ytterligare en kontrollant som måste punktmarkera kontrollanten nr 1, så inte han, eller hon, gör något olovandes. Det kommer att bli dyrt.
Fast den enklast lösningen är ju förstås att friställa innevarande Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen och tillsätta någon ny med lite mer insikt och mer normal tankekraft.
Fan vad arg jag blir.
7. Pudel
Ursäkta, punkt 4 är ju lite personlig information, men nu känner vi ju varandra du och jag, så då känns det okey att berätta det.
torsdag, mars 06, 2014
Bara lite till om idrott och skämskudde till ICA
De där killarna och tjejerna som deltar i Paralympics. De är baske mig helt otroliga. Vilka människor, vilka viljor, vilka jävla-anammor.
Om det finns några människor som är värda bragdguld så är det dom. Oavsett vilket resultat de gör.
Trots svåra handikapp ger de aldrig upp, de kämpar, kämpar och kämpar ännu lite till. Jag önskar jag hade bråkdelen av deras kampvilja.
Min "kamp" att komma i god form inför Vätternrundan är ju bara en lite vindpust mot vad de gör varje dag.
Jag är otroligt imponerad av alla handikappidrottare.
Vet inte om alla är det. Egentligen. Såg en ICA-reklam på TV igår. In i handlingen kom en tjej med benprotes bärandes på en brinnande OS-fackla. Om jag förstod det hela rätt ska hon tävla i Sotji.
Henne sprutade de i filmen ner med brandskum. Eller om det var grädde.Visserligen önskade de henne även lycka till i Paralympics, eftersom ICA tydligen sponsar henne. Det är i och för sig mycket hedervärt, men kunde man inte berättat det på ett värdigare sätt än att spruta ner henne med grädde?
Eller missuppfattade jag hela reklamfilmen? Eller är det så att man kan/måste skämta/förnedra allt och alla? Är det humor på riktigt?
Hur nu än är med den saken så är den ICA-filmen mer än förlåtligt usel. En stor skämskudde överlämnar jag härmed till ICA.
Om det finns några människor som är värda bragdguld så är det dom. Oavsett vilket resultat de gör.
Trots svåra handikapp ger de aldrig upp, de kämpar, kämpar och kämpar ännu lite till. Jag önskar jag hade bråkdelen av deras kampvilja.
Min "kamp" att komma i god form inför Vätternrundan är ju bara en lite vindpust mot vad de gör varje dag.
Jag är otroligt imponerad av alla handikappidrottare.
Vet inte om alla är det. Egentligen. Såg en ICA-reklam på TV igår. In i handlingen kom en tjej med benprotes bärandes på en brinnande OS-fackla. Om jag förstod det hela rätt ska hon tävla i Sotji.
Henne sprutade de i filmen ner med brandskum. Eller om det var grädde.Visserligen önskade de henne även lycka till i Paralympics, eftersom ICA tydligen sponsar henne. Det är i och för sig mycket hedervärt, men kunde man inte berättat det på ett värdigare sätt än att spruta ner henne med grädde?
Eller missuppfattade jag hela reklamfilmen? Eller är det så att man kan/måste skämta/förnedra allt och alla? Är det humor på riktigt?
Hur nu än är med den saken så är den ICA-filmen mer än förlåtligt usel. En stor skämskudde överlämnar jag härmed till ICA.
onsdag, mars 05, 2014
Dags för lite idrottsliga funderingar
Idrott är svårt. Idrott är ekonomi. Idrott är idioti. Idrott är bland det roligaste som finns. Eller hur?
Vi börjar med Tyresös damfotboll. En figur kom in i klubben för ett antal år sedan och fick för sig att han skulle göra laget till ett topplag. Pengar är inga problem, sa han. Det värvades hysteriskt, för hysteriskt mycket pengar.
Redan då tänkte jag blogga lite om det. Redan då var det nämligen många som insåg att det såklart kommer att gå åt helvete. Idag vet vi. Föreningen begär nu rekonstruktion och begär 2,7 miljoner i bidrag av Tyresö kommun. Som vettigt nog så här långt säger nej. De ska fortsätta med det tycker jag.
Ingen vinner på att köra idrottsföreningar i botten, kanske till och med i konkurs, så övriga medborgare får betala kalaset. Bara för att en överegotrippad människa vill köpa sig framgång.
Okey, lite roligare då. Djurgården Hockey. Också en klubb med ekonomiska problem, men som ändå lyckas hålla näsan över ytan. Nu tog de en kvalplats till SHL och det var ohyggligt bra gjort. De började rätt svagt men blev supergäng efter tränarbytet. Jag hoppas att både AIK och DIF lyckas med bedriften att spela i SHL nästa säsong, men jag tror inte AIK klarar uppgiften att ta sig dit i kvalserien.
Om, säger om, de inte klarar uppgiften, väntar en härdsmälta för AIK. Redan nu är de snudd på konkursmässiga och ramlar de ur SHL förlorar de minst 25 miljoner rakt av i intäkter.
Om jag måste välja vilket lag som ska lira i SHL nästa år blir det Djurgården och inte AIK. Hoppas aldrig Hammarby kommer så långt, tycker de ska hålla sig på en lagom ekonomisk nivå där de är nu, några divisioner under yttersta eliten.
Såg i dagens DN Hammarby fotbolls nya matchtröjor. Är det sant? Ska de lira i de sanslöst fula tröjorna? Det är ju en skam mot hela Hammarbykulturen. Det kan bara inte vara möjligt. Med de tröjorna kommer de aldrig att ta sig tillbaka till högsta serien. Tröjor betyder mer än man kan tro nämligen.
Vi börjar med Tyresös damfotboll. En figur kom in i klubben för ett antal år sedan och fick för sig att han skulle göra laget till ett topplag. Pengar är inga problem, sa han. Det värvades hysteriskt, för hysteriskt mycket pengar.
Redan då tänkte jag blogga lite om det. Redan då var det nämligen många som insåg att det såklart kommer att gå åt helvete. Idag vet vi. Föreningen begär nu rekonstruktion och begär 2,7 miljoner i bidrag av Tyresö kommun. Som vettigt nog så här långt säger nej. De ska fortsätta med det tycker jag.
Ingen vinner på att köra idrottsföreningar i botten, kanske till och med i konkurs, så övriga medborgare får betala kalaset. Bara för att en överegotrippad människa vill köpa sig framgång.
Okey, lite roligare då. Djurgården Hockey. Också en klubb med ekonomiska problem, men som ändå lyckas hålla näsan över ytan. Nu tog de en kvalplats till SHL och det var ohyggligt bra gjort. De började rätt svagt men blev supergäng efter tränarbytet. Jag hoppas att både AIK och DIF lyckas med bedriften att spela i SHL nästa säsong, men jag tror inte AIK klarar uppgiften att ta sig dit i kvalserien.
Om, säger om, de inte klarar uppgiften, väntar en härdsmälta för AIK. Redan nu är de snudd på konkursmässiga och ramlar de ur SHL förlorar de minst 25 miljoner rakt av i intäkter.
Om jag måste välja vilket lag som ska lira i SHL nästa år blir det Djurgården och inte AIK. Hoppas aldrig Hammarby kommer så långt, tycker de ska hålla sig på en lagom ekonomisk nivå där de är nu, några divisioner under yttersta eliten.
Såg i dagens DN Hammarby fotbolls nya matchtröjor. Är det sant? Ska de lira i de sanslöst fula tröjorna? Det är ju en skam mot hela Hammarbykulturen. Det kan bara inte vara möjligt. Med de tröjorna kommer de aldrig att ta sig tillbaka till högsta serien. Tröjor betyder mer än man kan tro nämligen.
tisdag, mars 04, 2014
Vecka 9, sammanfattning från dagboken
Vår traditionella skidresa sportlovet, version 2014:
Lördag
Våra gäster avreser i vår fullsatta buss från Cityterminalen i Stockholm kl 0855 med en transferchaufför vid ratten. Jag och hjälpryttare Johnny tar över bussen i Helsingborg efter att gästerna ätit middag på hamburgerrestaurang.
Därefter lilla färjan till Helsingör och sedan vidare med färjan Rödby - Puttgardten.
Sedan puttrar vi under natten genom Tyskland i behaglig takt och alla sover gott ombord på bussen medan kollegan Johnny och jag byter av varandra med jämna mellanrum.
Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Söndag
En god frukost tar vi i södra Tyskland och vi anländer till vårt fina hotell runt lunch. Hotellhuset byggdes redan år 1421. Helt otroligt.
På kvällen gemensam middag där vi delar ut oranga mössor med vår logga till alla våra gäster. Alla verkade glada för det.
Efter middagen besvarar jag ett antal jobbmail, jag är ju ändå på tjänsteresa. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Måndag
Första skiddagen. Klarblå himmel hela dagen. Det spritter i mina vältränade ben som en yster kalv på grönbete. Kör fort och stenhårt i backarna och ligger svärsonen - som är en jävel på skidor - tätt i hälarna hela förmiddagen. Här ska minsann ingen ungdom köra ifrån mig inte. Har totalt förträngt min tränare Tommys råd att ta det lugnt första dagen, så jag står på så det står härliga till. Det var ju så kul. Det blir några av mina bästa skidåk någonsin och jag känner mig helnöjd.
Efter lunch kör jag in i väggen.
Inombords ser jag tränare Tommys pekfinger och hör honom i bakhuvudet "- vad var det jag sa Göran?"
Låren fullkomligt skriker av smärta och plötsligt inser jag att vi just påbörjat nerfarten i den absolut längsta och jobbigaste backen. Den mäter 8 km. Det är långt, och det är hysteriskt långt när det slår ut eldslågor ur låren. Efter mycket om och men kommer jag till slut ner i alla fall, men kom knappt ihåg hur det gick till.
Efter dagens åk är badet i hotellets utomhusbassäng, som håller ca 30 grader, lite bastu och lite jacuzzibad som balsam för ylande muskler.
Tyvärr skadar sig en av våra gäster under dagen och han flyger hem några dagar senare.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Tisdag
Klarblå himmel hela dagen.Träningsvärk? You bet. Trots att jag tränat rätt hårt under vintern. Idag åker vi till SportGastein som har helt suveräna långa och breda backar. Rena salsgolven och en dröm att åka i.
Dottern och jag ger dock upp efter lunch och tar ordinarie skidbuss tillbaka till Bad Hofgastein där vi i solens sköna värme intager en klassisk apfelstrudel på en uteservering.
Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Onsdag
Vaknar med halsont och lite allmän feberkänsla så jag ligger kvar i sängen hela förmiddagen, men pallrar mig upp till en sen lunch uppe i backen. Dock utan skidor. Klarblå himmel hela dagen.
Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Torsdag
Vaknar pigg, glad och jättesugen på skidåkning. Vi åker till Dorfgastein för att bränna av backarna där.Idag serverar vi gästerna från bussens After Skibar, förutom den sedvanliga Jägermeistern till de stora och läsk till de små, även Irish coffee till de stora. Succé. Klarblå himmel hela dagen.
Bad, 4x7 meter medley kvaltävling, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Fredag
En riktig incidentdag trots klarblå himmel hela dagen. Men som första skidåk för dagen tar jag revanch på första dagens misslyckande i den 8 km långa backen. Idag bränner jag ner hela vägen i ett svep med bara ett 30-sekundersstopp i mitten för att återhämta andan som nerfarten tagit ifrån mig så här långt. Känner mig superstolt över mig själv och sänder en tanke till Tränare Tommy "- tack Tommy, träningen har funkat."
När skiddagen är slut lastar vi in alla skidor inför morgondagens hemresa. När vi ska åka till hotellet med gästerna så startar inte bussen. Ridå.
Nåväl, det tar bara 10 minuter att promenera till hotellet så våra gäster tar till apostlahästarna medan jag och kollega Johnny ordnar starthjälp. Tar inte mer än en halvtimme, och en lönsamhetsminskning med 50 euro som killen som hjälpte oss ville ha, sen är vi på rull igen.
Före middagen final i 4x7 meter medley herrar resp damer. Jag möter svärsonen och jag spöar honom i snabbhetsdelen med två decimeter tillgodo.
Dock fick jag poängavdrag för att jag påstods simmat i svärsonens bana. Juryn bestod av svärsonens fru, dvs min dotter, samt deras medföljande kompis. Jag hävdade jäv, men fråntogs ändå segern och vi dömdes som segrare båda två. Surt att torska trots att jag var snabbast.
Incident nr två inträffar när vi sedan ska basta. In i bastun kliver fyra gentlemen från Sverige med badkläder på, ty det är en allmän bastu för både män och kvinnor. Inne i bastun sitter en tysktalande herre med handduk klädsamt gömmandes hans vitala kroppsdelar. Bredvid honom sitter hans kvinna, spritt språngande naken. Vi svenska gentlemen sätter oss ner och fäster blickarna i tak och väggar för att inte genera kvinnan.
Hon blir dock väldigt störd av den plötsliga manliga invasionen och kryper snabbt ihop för att dölja sina behag och smiter blixtsnabbt ut ur bastun. Strax därefter smiter även hennes tysktalande manliga vän ut ur bastun med ett generat leende.
En del tacktal från både gästerna och mig själv under middagen.Inget tal hade dock att göra med den s.k. bastuincidenten.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Lördag
Tidig avresa. Frukost kl 06 och avresa kl 07.
Som vanligt många och långa köer runt Munchen som sinkar oss en del, men när vi många timmar senare når Puttgardten så rullar vi på färjan till Danmark på samma tid som alltid. Märkligt, vi kör dryga hundra mil, tar många bensträckarpauser och matstopp men likväl tar det nästan alltid exakt samma tid att köra genom hela Tyskland.
Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Söndag
Jag sover i bussens sovkabin genom hela Danmark och en bit upp i Småland där min och kollegan Johnnys arbetstid tar slut och en transferchaufför tar över bussen kl 04 och kör resterande bit upp till Stockholm. Själv blir jag baksäteschaufför i bilen upp till Stockholm.
Vi stannar för frukost på en McDonaldsrestaurang strax utanför Norrköping som förpatrull och meddelar personalen att om en halvtimme kommer en hel busslast med frukostsugna resenärer. Funkar som vanligt kalasbra.
Väl hemma igen så kommer jag på att jag hela veckan glömt att ta mina mediciner. Hoppas det inte innebär något dåligt.
Måndag
Arbetsdag på kontoret igen. Som vanligt massor av grejer som måste tas om hand som inte blivit gjort under veckan.
På kvällen nypremiär i tennisserien. Gick käpprätt åt helvete. Slog upp muskelbristningen jag fick i vaden för fem veckor sedan och som jag trodde var läkt. Nu ställer jag in samtliga tennismatcher hela våren och satsar allt på rehab och cykelträningen inför Vätternrundan. Tennisen återupptar jag efter sommaren.
Ja, det var lite av det som hände under vår 21:a bussresa till Österrike under sportlovet.
Frågor på det?
Lördag
Våra gäster avreser i vår fullsatta buss från Cityterminalen i Stockholm kl 0855 med en transferchaufför vid ratten. Jag och hjälpryttare Johnny tar över bussen i Helsingborg efter att gästerna ätit middag på hamburgerrestaurang.
Därefter lilla färjan till Helsingör och sedan vidare med färjan Rödby - Puttgardten.
Sedan puttrar vi under natten genom Tyskland i behaglig takt och alla sover gott ombord på bussen medan kollegan Johnny och jag byter av varandra med jämna mellanrum.
Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Söndag
En god frukost tar vi i södra Tyskland och vi anländer till vårt fina hotell runt lunch. Hotellhuset byggdes redan år 1421. Helt otroligt.
På kvällen gemensam middag där vi delar ut oranga mössor med vår logga till alla våra gäster. Alla verkade glada för det.
Efter middagen besvarar jag ett antal jobbmail, jag är ju ändå på tjänsteresa. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Måndag
Första skiddagen. Klarblå himmel hela dagen. Det spritter i mina vältränade ben som en yster kalv på grönbete. Kör fort och stenhårt i backarna och ligger svärsonen - som är en jävel på skidor - tätt i hälarna hela förmiddagen. Här ska minsann ingen ungdom köra ifrån mig inte. Har totalt förträngt min tränare Tommys råd att ta det lugnt första dagen, så jag står på så det står härliga till. Det var ju så kul. Det blir några av mina bästa skidåk någonsin och jag känner mig helnöjd.
Efter lunch kör jag in i väggen.
Inombords ser jag tränare Tommys pekfinger och hör honom i bakhuvudet "- vad var det jag sa Göran?"
Låren fullkomligt skriker av smärta och plötsligt inser jag att vi just påbörjat nerfarten i den absolut längsta och jobbigaste backen. Den mäter 8 km. Det är långt, och det är hysteriskt långt när det slår ut eldslågor ur låren. Efter mycket om och men kommer jag till slut ner i alla fall, men kom knappt ihåg hur det gick till.
Efter dagens åk är badet i hotellets utomhusbassäng, som håller ca 30 grader, lite bastu och lite jacuzzibad som balsam för ylande muskler.
Tyvärr skadar sig en av våra gäster under dagen och han flyger hem några dagar senare.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Tisdag
Klarblå himmel hela dagen.Träningsvärk? You bet. Trots att jag tränat rätt hårt under vintern. Idag åker vi till SportGastein som har helt suveräna långa och breda backar. Rena salsgolven och en dröm att åka i.
Dottern och jag ger dock upp efter lunch och tar ordinarie skidbuss tillbaka till Bad Hofgastein där vi i solens sköna värme intager en klassisk apfelstrudel på en uteservering.
Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Onsdag
Vaknar med halsont och lite allmän feberkänsla så jag ligger kvar i sängen hela förmiddagen, men pallrar mig upp till en sen lunch uppe i backen. Dock utan skidor. Klarblå himmel hela dagen.
Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Torsdag
Vaknar pigg, glad och jättesugen på skidåkning. Vi åker till Dorfgastein för att bränna av backarna där.Idag serverar vi gästerna från bussens After Skibar, förutom den sedvanliga Jägermeistern till de stora och läsk till de små, även Irish coffee till de stora. Succé. Klarblå himmel hela dagen.
Bad, 4x7 meter medley kvaltävling, bastu och jacuzzi innan middagen.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Fredag
En riktig incidentdag trots klarblå himmel hela dagen. Men som första skidåk för dagen tar jag revanch på första dagens misslyckande i den 8 km långa backen. Idag bränner jag ner hela vägen i ett svep med bara ett 30-sekundersstopp i mitten för att återhämta andan som nerfarten tagit ifrån mig så här långt. Känner mig superstolt över mig själv och sänder en tanke till Tränare Tommy "- tack Tommy, träningen har funkat."
När skiddagen är slut lastar vi in alla skidor inför morgondagens hemresa. När vi ska åka till hotellet med gästerna så startar inte bussen. Ridå.
Nåväl, det tar bara 10 minuter att promenera till hotellet så våra gäster tar till apostlahästarna medan jag och kollega Johnny ordnar starthjälp. Tar inte mer än en halvtimme, och en lönsamhetsminskning med 50 euro som killen som hjälpte oss ville ha, sen är vi på rull igen.
Före middagen final i 4x7 meter medley herrar resp damer. Jag möter svärsonen och jag spöar honom i snabbhetsdelen med två decimeter tillgodo.
Dock fick jag poängavdrag för att jag påstods simmat i svärsonens bana. Juryn bestod av svärsonens fru, dvs min dotter, samt deras medföljande kompis. Jag hävdade jäv, men fråntogs ändå segern och vi dömdes som segrare båda två. Surt att torska trots att jag var snabbast.
Incident nr två inträffar när vi sedan ska basta. In i bastun kliver fyra gentlemen från Sverige med badkläder på, ty det är en allmän bastu för både män och kvinnor. Inne i bastun sitter en tysktalande herre med handduk klädsamt gömmandes hans vitala kroppsdelar. Bredvid honom sitter hans kvinna, spritt språngande naken. Vi svenska gentlemen sätter oss ner och fäster blickarna i tak och väggar för att inte genera kvinnan.
Hon blir dock väldigt störd av den plötsliga manliga invasionen och kryper snabbt ihop för att dölja sina behag och smiter blixtsnabbt ut ur bastun. Strax därefter smiter även hennes tysktalande manliga vän ut ur bastun med ett generat leende.
En del tacktal från både gästerna och mig själv under middagen.Inget tal hade dock att göra med den s.k. bastuincidenten.
På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Lördag
Tidig avresa. Frukost kl 06 och avresa kl 07.
Som vanligt många och långa köer runt Munchen som sinkar oss en del, men när vi många timmar senare når Puttgardten så rullar vi på färjan till Danmark på samma tid som alltid. Märkligt, vi kör dryga hundra mil, tar många bensträckarpauser och matstopp men likväl tar det nästan alltid exakt samma tid att köra genom hela Tyskland.
Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.
Söndag
Jag sover i bussens sovkabin genom hela Danmark och en bit upp i Småland där min och kollegan Johnnys arbetstid tar slut och en transferchaufför tar över bussen kl 04 och kör resterande bit upp till Stockholm. Själv blir jag baksäteschaufför i bilen upp till Stockholm.
Vi stannar för frukost på en McDonaldsrestaurang strax utanför Norrköping som förpatrull och meddelar personalen att om en halvtimme kommer en hel busslast med frukostsugna resenärer. Funkar som vanligt kalasbra.
Väl hemma igen så kommer jag på att jag hela veckan glömt att ta mina mediciner. Hoppas det inte innebär något dåligt.
Måndag
Arbetsdag på kontoret igen. Som vanligt massor av grejer som måste tas om hand som inte blivit gjort under veckan.
På kvällen nypremiär i tennisserien. Gick käpprätt åt helvete. Slog upp muskelbristningen jag fick i vaden för fem veckor sedan och som jag trodde var läkt. Nu ställer jag in samtliga tennismatcher hela våren och satsar allt på rehab och cykelträningen inför Vätternrundan. Tennisen återupptar jag efter sommaren.
Ja, det var lite av det som hände under vår 21:a bussresa till Österrike under sportlovet.
Frågor på det?
måndag, mars 03, 2014
Under tiden .....
... som jag skriver en sammanfattning av förra veckans skidresa, som naturligtvis snart publiceras på den här bloggen, så fick jag ett trevligt mail från en kund som skrev så här:
"Vi är mycket nöjda och Peter (chauffören) verkade stå ut med våra 15 tjattrande tonårstjejer och deras mammor + tränare (det fanns endast 1 pappa med på bussen).
Vi hör absolut gärna av oss till er nästa gång vi har behov och/eller rekommenderar er gärna"
Sådana mail älskar jag att få. Men alla farsor, jag ställer mig frågande, är ni sådär skrala med att ta hand om era döttrar? Är det för jobbigt att åka iväg 3 dagar med en dotter? Skärp er gubbar.
Själv var jag ju borta 10 dagar med min dotter och det var ju jättekul. Visserligen är hon vuxen och hade till och med sin make med sig, men ändå, det var ju ändå en resa med en dotter. Jag överlevde.
Så alla farsor, skärp till er, nästa resa är det du som farsa som åker iväg med din dotter, så kan frugan vara hemma och tvätta bilen.
"Vi är mycket nöjda och Peter (chauffören) verkade stå ut med våra 15 tjattrande tonårstjejer och deras mammor + tränare (det fanns endast 1 pappa med på bussen).
Vi hör absolut gärna av oss till er nästa gång vi har behov och/eller rekommenderar er gärna"
Sådana mail älskar jag att få. Men alla farsor, jag ställer mig frågande, är ni sådär skrala med att ta hand om era döttrar? Är det för jobbigt att åka iväg 3 dagar med en dotter? Skärp er gubbar.
Själv var jag ju borta 10 dagar med min dotter och det var ju jättekul. Visserligen är hon vuxen och hade till och med sin make med sig, men ändå, det var ju ändå en resa med en dotter. Jag överlevde.
Så alla farsor, skärp till er, nästa resa är det du som farsa som åker iväg med din dotter, så kan frugan vara hemma och tvätta bilen.
onsdag, februari 26, 2014
Sjukdom och simkval
Tredje dagen på skidresan. Den började inte bra. Vaknade med halsont och huvudvärk. Stannade i sängen hela förmiddagen, men åkte sedan upp med skidtåget till första stoppet i backen och käkade lunch.
Kändes bra så jag beslutade att senare på eftermiddagen ställa upp i inbjudningstävlingen 4x7 meter medley i hotellets utomhuspool. Som för övrigt har en behaglig temperatur på 30 grader. Poolen är i stort sett inte längre än just ca 7 meter, därav den något korta tävlingsdistansen.
Min motståndare i kvalet var ingen mindre än svärsonen Jonas. Vi simmade bröstsim, frisim, ryggsim och fjäril. 7 meter av vardera simsätten under den stjärngnistrande himlen.
Det blev en synnerligen jämn kamp, men juryn beslutade att båda gick vidare. Tydligen simmade vi inte på tid utan hur bra det såg ut. Eller något i den stilen. Om vi gick vidare till semifinal eller final på fredag kväll är lite oklart, men vi gick båda vidare till min otroliga glädje. Det hade jag inte räknat med.
I finalen, jag räknar nu med att gå dit, kommer jag att ge allt jag har och lite till. Jag räknar också med att svärsonen också tar sig till final. Det pratas redan om en s.k. drömfinal.
Kändes bra så jag beslutade att senare på eftermiddagen ställa upp i inbjudningstävlingen 4x7 meter medley i hotellets utomhuspool. Som för övrigt har en behaglig temperatur på 30 grader. Poolen är i stort sett inte längre än just ca 7 meter, därav den något korta tävlingsdistansen.
Min motståndare i kvalet var ingen mindre än svärsonen Jonas. Vi simmade bröstsim, frisim, ryggsim och fjäril. 7 meter av vardera simsätten under den stjärngnistrande himlen.
Det blev en synnerligen jämn kamp, men juryn beslutade att båda gick vidare. Tydligen simmade vi inte på tid utan hur bra det såg ut. Eller något i den stilen. Om vi gick vidare till semifinal eller final på fredag kväll är lite oklart, men vi gick båda vidare till min otroliga glädje. Det hade jag inte räknat med.
I finalen, jag räknar nu med att gå dit, kommer jag att ge allt jag har och lite till. Jag räknar också med att svärsonen också tar sig till final. Det pratas redan om en s.k. drömfinal.
måndag, februari 24, 2014
Sammanträden
fredag, februari 21, 2014
Måste försöka anpassa mig
De senaste dagarna har jag tränat på att anpassa mig till nästa veckas arbetsplats. I morgon åker jag ju iväg på tjänsteresa till Österrike.
Förutom den fysiska träningen har jag även lagt in anpassningsträning för kontorsarbete i svår miljö och utanför den s.k. bekvämlighetszonen. Det har funkat fint och jag ser fram mot nästa veckas hårda arbete å tjänstens vägnar.
Förutom den fysiska träningen har jag även lagt in anpassningsträning för kontorsarbete i svår miljö och utanför den s.k. bekvämlighetszonen. Det har funkat fint och jag ser fram mot nästa veckas hårda arbete å tjänstens vägnar.
torsdag, februari 20, 2014
Skandal, skandal, skandal. Och en sanning.
Läste den här notisen i dagens DN:
Denna Maria Lönegård ska alltså som chef för Eko-brottsmyndigheten stå över alla andra människors moral. Som chef för den myndigheten ska han, eller i det här fallet hon, inte på något sätt någonsin tjafsa med vare sig lagar, moral, etik eller bara vanliga mänskliga funderingar.
Som chef för den myndigheten ska man vara lika ren som den dag han, eller hon, föddes.
Att bara avgå, är ett för milt straff för Maria Lönegård. Att återgå till sitt gamla jobb borde vara uteslutet. Det är inget straff. Hon ska avskedas från alla tänkbara jobb inom stat och kommun. Hon ska absolut dömas, hårt, som i en vanlig ekobrottsrättegång. Och dessutom dömas till lagens strängaste straff.
Jag mår illa när jag läser artikeln och känner ett outgrundligt stenåldersmässigt hat mot just denna kvinna. Nästan så jag skäms.
Kanske jag känner hatet beroende på att jag en liten stund har suttit på ekobrottsmyndigheten och våndats under ett förhör av två trötta polistjänstemän som gjorde allt för att sätta dit mig för bokföringsbrott i samband med Hammarby Hockeys konkurs för 6-7 år sedan.
En lång historia, som hamnade där den gjorde mest på grund av en totalt inkompetent, tillika väldigt otrevlig, konkursförvaltare.
Jag blev inkallad till förhör, jag åkte dit utan advokat, jag hade ju inget att dölja och behövde ingen hjälp att förklara det.
Efter några timmar ville de att jag skulle skriva på ett papper där jag erkände skuld, och så skulle jag få ett milt straff. Alltså exakt som i en polisfilm i kalkonkategorin. Jag vägrade såklart och kontaktade en advokat några dagar senare.
Han gick igenom alla handlingar, ringde ett telefonsamtal, och därefter lades fallet ner och jag förklarades helt oskyldig.
Exakt samma sak drabbade en annan styrelsekollega i samma ärende. Anklagad, gick dit utan advokat, fick ett papper att skriva under, vägrade och några dagar senare lades även hans fall ner.
Enligt min advokat är det så ekobrottspoliserna konsekvent jobbar, försöker pressa fram felaktiga erkännanden, för att bättra på statistiken.
Efter den händelsen kommer jag aldrig, säger aldrig, att åta mig något ideellt arbete. Man sliter häcken av sig och sedan riskerar man att hudflängas för att någon inte fattat någonting. Det är fan i mig skandal det också.
Denna Maria Lönegård ska alltså som chef för Eko-brottsmyndigheten stå över alla andra människors moral. Som chef för den myndigheten ska han, eller i det här fallet hon, inte på något sätt någonsin tjafsa med vare sig lagar, moral, etik eller bara vanliga mänskliga funderingar.
Som chef för den myndigheten ska man vara lika ren som den dag han, eller hon, föddes.
Att bara avgå, är ett för milt straff för Maria Lönegård. Att återgå till sitt gamla jobb borde vara uteslutet. Det är inget straff. Hon ska avskedas från alla tänkbara jobb inom stat och kommun. Hon ska absolut dömas, hårt, som i en vanlig ekobrottsrättegång. Och dessutom dömas till lagens strängaste straff.
Jag mår illa när jag läser artikeln och känner ett outgrundligt stenåldersmässigt hat mot just denna kvinna. Nästan så jag skäms.
Kanske jag känner hatet beroende på att jag en liten stund har suttit på ekobrottsmyndigheten och våndats under ett förhör av två trötta polistjänstemän som gjorde allt för att sätta dit mig för bokföringsbrott i samband med Hammarby Hockeys konkurs för 6-7 år sedan.
En lång historia, som hamnade där den gjorde mest på grund av en totalt inkompetent, tillika väldigt otrevlig, konkursförvaltare.
Jag blev inkallad till förhör, jag åkte dit utan advokat, jag hade ju inget att dölja och behövde ingen hjälp att förklara det.
Efter några timmar ville de att jag skulle skriva på ett papper där jag erkände skuld, och så skulle jag få ett milt straff. Alltså exakt som i en polisfilm i kalkonkategorin. Jag vägrade såklart och kontaktade en advokat några dagar senare.
Han gick igenom alla handlingar, ringde ett telefonsamtal, och därefter lades fallet ner och jag förklarades helt oskyldig.
Exakt samma sak drabbade en annan styrelsekollega i samma ärende. Anklagad, gick dit utan advokat, fick ett papper att skriva under, vägrade och några dagar senare lades även hans fall ner.
Enligt min advokat är det så ekobrottspoliserna konsekvent jobbar, försöker pressa fram felaktiga erkännanden, för att bättra på statistiken.
Efter den händelsen kommer jag aldrig, säger aldrig, att åta mig något ideellt arbete. Man sliter häcken av sig och sedan riskerar man att hudflängas för att någon inte fattat någonting. Det är fan i mig skandal det också.
onsdag, februari 19, 2014
Jag har hittat en sponsor
Det har varit svårt att hitta en sponsor. Inte så många tror att jag fixar att hoja runt den där pölen Vättern i sommar. Många tycker heller inte att reklamvärdet är särskilt stort. De vet inte vad de snackar om.
Men nu har jag äntligen övertalat med själv att sponsa mig själv, eftersom jag är av den absoluta uppfattningen att jag klarar utmaningen.
Så därför har jag startat Team Demnert. I cykelteamet ingår förutom jag själv även svärsonen Jonas som ska cykla Cykelvasan.
Vi har nu varsin teamtröja, och för att vi inte ska blanda ihop tröjorna så står våra namn på ärmkanterna.
Även på ryggen står vårt stolta teamnamn som många många andra cyklister kommer att kunna läsa när jag och Jonas blåser förbi de andra deltagarna.
Nu återstår bara att försöka övertala StockholmsBuss ägare, dvs jag själv, att möjligen bidra med en liten slant för att finansiera detta äventyr. Jag är tveksam till ett positivt besked från mig själv, men jag måste ju prova i alla fall.
Men nu har jag äntligen övertalat med själv att sponsa mig själv, eftersom jag är av den absoluta uppfattningen att jag klarar utmaningen.
Så därför har jag startat Team Demnert. I cykelteamet ingår förutom jag själv även svärsonen Jonas som ska cykla Cykelvasan.
Vi har nu varsin teamtröja, och för att vi inte ska blanda ihop tröjorna så står våra namn på ärmkanterna.
Även på ryggen står vårt stolta teamnamn som många många andra cyklister kommer att kunna läsa när jag och Jonas blåser förbi de andra deltagarna.
Nu återstår bara att försöka övertala StockholmsBuss ägare, dvs jag själv, att möjligen bidra med en liten slant för att finansiera detta äventyr. Jag är tveksam till ett positivt besked från mig själv, men jag måste ju prova i alla fall.
måndag, februari 17, 2014
Falska förhoppningar
Verkligheten överensstämmer som du vet inte alltid med verkligheten. Här ett exempel på dagens microlunch.
Överst på bilden själva förpackningen, en förförande bild på en härligt maträtt. Och så verkligheten. Man kan säga att proportionerna inte riktigt stämmer. Märkligt nog.
Jag skulle nog säga att förpackningen lovar två rejäla Jägarbiffar med potatis. Verkligheten är mer Potatis med två små jägarbiffar.
Eller är det bara jag som är lite grinig idag?
Överst på bilden själva förpackningen, en förförande bild på en härligt maträtt. Och så verkligheten. Man kan säga att proportionerna inte riktigt stämmer. Märkligt nog.
Jag skulle nog säga att förpackningen lovar två rejäla Jägarbiffar med potatis. Verkligheten är mer Potatis med två små jägarbiffar.
Eller är det bara jag som är lite grinig idag?
söndag, februari 16, 2014
Jag har gått på kurs
Tänkte jag kunde lära mig något genom att på Stockholms stadsteater beskåda föreställningen VD. En ganska bisarr berättelse om en chef och en anställd.
Men jag vet inte. Som kurs betraktat var nog inte föreställningen en fullpoängare.
Om du är intresserad att veta så handlade den om att chefen, Helena Bergström som gestaltade en ganska vidrig figur, gick hem till en anställd, Anna, för att hälsa på. Det blev inte så bra. Helena, VD:n alltså, förnedrade både Anna och hennes kille på olika sätt, och det hela slutade med att VD:n hade sex med Annas pojkvän. Men det fick vi ju såklart inte se.
Som föreställning betraktad, och inte som kursunderlag, får pjäsen av mig ett mycket högt betyg. Välspelad och med trovärdiga figurer, om än ganska bisarra. Helena Bergström visade att hon kunde spela en hel pjäs utan sina berömda gråtattacker.
Tyvärr spelades pjäsen utan paus, så någon bedömning av det viktiga pausfikat får helt enkelt utebli den här gången. Dessvärre, är väl bäst att tillägga.
Men jag vet inte. Som kurs betraktat var nog inte föreställningen en fullpoängare.
Om du är intresserad att veta så handlade den om att chefen, Helena Bergström som gestaltade en ganska vidrig figur, gick hem till en anställd, Anna, för att hälsa på. Det blev inte så bra. Helena, VD:n alltså, förnedrade både Anna och hennes kille på olika sätt, och det hela slutade med att VD:n hade sex med Annas pojkvän. Men det fick vi ju såklart inte se.
Som föreställning betraktad, och inte som kursunderlag, får pjäsen av mig ett mycket högt betyg. Välspelad och med trovärdiga figurer, om än ganska bisarra. Helena Bergström visade att hon kunde spela en hel pjäs utan sina berömda gråtattacker.
Tyvärr spelades pjäsen utan paus, så någon bedömning av det viktiga pausfikat får helt enkelt utebli den här gången. Dessvärre, är väl bäst att tillägga.
torsdag, februari 13, 2014
I dödens käftar
Där befann jag mig idag strax före kl 14. I dödens käft alltså. Jag bara väntade på att den skulle slå igen och göra slut på mig.
Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.
Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin. Så här kallade han passet:
Det var verkligen High intensity, man kan kalla det gymcross, med flera olika stationer. 40 sekunder så mycket man orkar på första momentet, några djupa andetag och så snabbt byte till nästa 40- sekundersmoment, några fler djupa andetag och sedan vackla över till nästa och avsluta direkt med en ny 40-sekundare. Därefter vila 2 minuter och sedan påt igen. Detta pågick alltså i 60 minuter, så det finns anledning att kalla det ett helvetespass.
Några gånger var min puls högre än det jag trodde var min maxpuls, men uppenbarligen pressade jag mig ytterligare en bit. På köpet blev det ju också en slags mental träning, nämligen att köra järnet ytterligare 10 sekunder trots att både kropp, muskler och hjärna bara skrek att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.
Det är en sak som jag inte blir riktigt klok på, trots nära-döden-upplevelsen, jag lämnade trots allt gymmet med ett stort leende och med en otroligt härlig känsla i hela kroppen, hög av endorfin. Helt lagligt.
Jag klarade mig med en hårsmån, och 60 sekunder senare kände jag mig hög, adrenalinstinn och med en inre glädje som är lite svår att beskriva med ord.
Pratar så klart om ett helvetespass på gymmet med min tränare Tommy. Idag tog han mig upp på en högre nivå än tidigare, där jag nog aldrig varit. Någonsin. Så här kallade han passet:
Det var verkligen High intensity, man kan kalla det gymcross, med flera olika stationer. 40 sekunder så mycket man orkar på första momentet, några djupa andetag och så snabbt byte till nästa 40- sekundersmoment, några fler djupa andetag och sedan vackla över till nästa och avsluta direkt med en ny 40-sekundare. Därefter vila 2 minuter och sedan påt igen. Detta pågick alltså i 60 minuter, så det finns anledning att kalla det ett helvetespass.
Några gånger var min puls högre än det jag trodde var min maxpuls, men uppenbarligen pressade jag mig ytterligare en bit. På köpet blev det ju också en slags mental träning, nämligen att köra järnet ytterligare 10 sekunder trots att både kropp, muskler och hjärna bara skrek att jag skulle sluta. Men det gjorde jag inte.
Det är en sak som jag inte blir riktigt klok på, trots nära-döden-upplevelsen, jag lämnade trots allt gymmet med ett stort leende och med en otroligt härlig känsla i hela kroppen, hög av endorfin. Helt lagligt.
onsdag, februari 12, 2014
En riktig jävla skitdag
Fan vilken skitdag onsdagen den 12 februari blev. Och dyr. Helvetes jävlar. En buss som strulade, om du undrar.
Det enda positiva idag var att jag var förbannad när vi körde lunchträningen. Kändes som jag fick valuta för all träning fram till idag. Kände mig stark som en oxe och körde järnet ända in i kaklet, så hela kroppen darrade efteråt.
Men humöret blev inte bättre. Inte nog med eländet. Jag måste också försöka sluta tugga på en golfpeg. Kanske måste jag slänga den för att komma ur mitt missbruk. Känns jobbigt det också.
Fan vilken jävla skitdag. Men i morgon blir det säkert bättre igen.
Det enda positiva idag var att jag var förbannad när vi körde lunchträningen. Kändes som jag fick valuta för all träning fram till idag. Kände mig stark som en oxe och körde järnet ända in i kaklet, så hela kroppen darrade efteråt.
Men humöret blev inte bättre. Inte nog med eländet. Jag måste också försöka sluta tugga på en golfpeg. Kanske måste jag slänga den för att komma ur mitt missbruk. Känns jobbigt det också.
Fan vilken jävla skitdag. Men i morgon blir det säkert bättre igen.
tisdag, februari 11, 2014
Köp aldrig kalsonger i Florens
Been there, done that. Inte att rekommendera.
I våras var jag och hustrun på kortsemester i just Florens. En supertrevlig stad med mycket att beskåda.
Vi kom dit som vi skulle. Det gjorde inte vårt bagage. Därför trädde vår försäkring i kraft och vi kunde shoppa ersättningskläder för en skaplig summa.
Det var ju lite kul och bland annat var jag tvungen att inköpa kallingar. Av vad jag trodde god italiensk kvalitet. Men vilken blåsning. Idag är de typ värdelösa som kallingar, passar mer som putstrasor. Till och med kallingar från Dressman, du vet ta 3 betala för 2, kan i sammanhanget betraktas som Top Quality.
Så jag rekommenderar härmed ingen, man eller kvinna, att någonsin köpa kalsonger i Florens. Är du däremot ute efter att köpa putstrasor av god italiensk kvalitet är Florens ett utmärkt inköpsställe.
I våras var jag och hustrun på kortsemester i just Florens. En supertrevlig stad med mycket att beskåda.
Vi kom dit som vi skulle. Det gjorde inte vårt bagage. Därför trädde vår försäkring i kraft och vi kunde shoppa ersättningskläder för en skaplig summa.
Det var ju lite kul och bland annat var jag tvungen att inköpa kallingar. Av vad jag trodde god italiensk kvalitet. Men vilken blåsning. Idag är de typ värdelösa som kallingar, passar mer som putstrasor. Till och med kallingar från Dressman, du vet ta 3 betala för 2, kan i sammanhanget betraktas som Top Quality.
Så jag rekommenderar härmed ingen, man eller kvinna, att någonsin köpa kalsonger i Florens. Är du däremot ute efter att köpa putstrasor av god italiensk kvalitet är Florens ett utmärkt inköpsställe.
fredag, februari 07, 2014
Oj, jag kanske anses sexig
Tänk vilken viktig uppgift forskning har. Nu har en studie, på riktigt alltså, kommit fram till att vissa kvinnor tycker att män i cykeldräkt är sexiga.
Foto: Doug Pensinger
Ju snabbare man cyklar, desto sexigare. Såvida kvinnan inte äter p-piller, då spelar varken cykeldräkt eller snabbhet någon roll längre.
Biologerna tror att det handlar om en nedärvd förmåga hos kvinnor att hitta en bra framtida partner med friska gener. Uppenbarligen förstör p-piller den viktiga förmågan att se hur sexig en cyklist egentligen är.
När jag läste den här artikeln, i en kvällsblaska, så trillade polletten ner. Det var alltså därför som jag inte fick ha min cykeltrainermackapär i vardagsrummet utan nere i källare. Hustrun var rädd att den kvinnliga delen bland grannarna skulle se mig genom fönstret när jag cykeltränade. Det var nog det som var skälet, där har vi det.
Men det vete fasicken om studien stämmer. När jag läste den här artikeln, så klädde jag på mig cykelkläderna, gick ner i källaren och körde ett stentufft pass där jag hojade jättefort i nästan trekvart.
När jag kom upp darrig i benen, och svetten rinnande på hela kroppen hoppades jag ju att jag skulle få lite spännande kommentarer av hustrun, kanske något spännande ögonkast upp mot sovrummet eller så.
Men icke, jag märkte ingen skillnad mot tidigare, samma ljuva mottagande av hustrun som andra gånger jag tränat andra saker med andra typer av kläder.
Så jag tror kvällsblaskan ljuger ännu en gång. Jag som hade hoppats att det dom skrev för en gång skull skulle vara sant.
torsdag, februari 06, 2014
Eget beröm luktar inte alls illa
Men andras beröm luktar ännu bättre, till och med ljuvligt. Fick idag ett litet vykort från en kund.
PS. Visst är det lite roligare med ett sånt här vykort istället för ett mail?! Betyder det att jag är så gammal så jag är gammeldags?
PS. Visst är det lite roligare med ett sånt här vykort istället för ett mail?! Betyder det att jag är så gammal så jag är gammeldags?
Nu säljer vi ut vår personal
Aha, nu gör StockholmsBuss en "norwegien air", tänker du när du läste rubriken. Nu säger Stockis upp all personal och hyr den billigaste arbetskraften som finns att hitta över hela världen.
Men nej, så är det såklart inte. Vi har redan den bästa chaufförerna som går att hitta, visserligen inte världens billigaste, men ändå de bästa. Samma sak på kontoret, inte billigaste, men bäst.
Nejdå, de vi säljer ut är de här busiga små grabbarna. Vår friskvårdsansvarige Rekas senaste kull. Fem stycken busiga och nyfikna killar som helt plötsligt och utan förvarning blir solidariskt trötta och somnar samtidigt i en enda varm hög.
Tyvärr, eller snarare lyckligtvis, bor de inte här utan hos uppfödaren någonstans i mellansverige där Reka bott de senaste månaderna för att föda sin kull. Rekas ägare, dotter/arbetskamrat Sofia, har valt att avstå från att ta en egen valp, utan säljer de alla.
Men sorry, just du kan inte köpa någon liten gullegris, de var alla tingade typ en vecka efter att det konstaterades att Reka var "havande".
Alldeles snart, inom en vecka eller två, kommer Reka tillbaka till oss om friskvårdsansvarig igen. Under hennes "mammaledighet" har vi ändå lyckats hålla igång vår fysik rätt hyfsat.
Men nej, så är det såklart inte. Vi har redan den bästa chaufförerna som går att hitta, visserligen inte världens billigaste, men ändå de bästa. Samma sak på kontoret, inte billigaste, men bäst.
Nejdå, de vi säljer ut är de här busiga små grabbarna. Vår friskvårdsansvarige Rekas senaste kull. Fem stycken busiga och nyfikna killar som helt plötsligt och utan förvarning blir solidariskt trötta och somnar samtidigt i en enda varm hög.
Tyvärr, eller snarare lyckligtvis, bor de inte här utan hos uppfödaren någonstans i mellansverige där Reka bott de senaste månaderna för att föda sin kull. Rekas ägare, dotter/arbetskamrat Sofia, har valt att avstå från att ta en egen valp, utan säljer de alla.
Men sorry, just du kan inte köpa någon liten gullegris, de var alla tingade typ en vecka efter att det konstaterades att Reka var "havande".
Alldeles snart, inom en vecka eller två, kommer Reka tillbaka till oss om friskvårdsansvarig igen. Under hennes "mammaledighet" har vi ändå lyckats hålla igång vår fysik rätt hyfsat.
onsdag, februari 05, 2014
Då var det klart
Nu har jag varit hos Farbror Doktorn och gjort två saker.
A/
lämnat blodprov för prostatacancertest. Har därmed även bidragit till läkarkonstens forskning om just prostatacancer. Viktigt. Läs gärna mitt föregående inlägg om detta. OBS. Om jag inte varit tillräckligt tydlig: Det finns ingen som helst misstanke att jag har prostatacancer, provet ingår i ett forskningsprojekt som alla män kan vara med i. OBS igen. Nedanstående bild är autentisk, dvs det är min arm som nålen sitter i. Obehagligt.
Nu är jag därmed också forskningsobjekt i två viktiga projekt, forskning kring prostatacancer och sedan tidigare även i en forskning kring stroke.
Känner mig faktiskt lite stolt att jag på så sätt är med, visserligen i en synnerligen blygsam roll, men ändå, i stora viktiga projekt för kommande generationer. T.ex mina barnbarn kanske får nytta av att farfar en gång i tiden deltog.
B/
Jag har en tydligt artros i mitt knä. Sannolikt även en trasig menisk, men läkaren avrådde mig från att operera den. Han bedömde risken som hyggligt stor att det inte skulle bli bättre, i värsta fall till och med lite sämre på grund av att jag även har artros, dvs lite utsliten "stötdämpare".
Bättre att undvika löpning på hårda underlag, onödiga hopp och skutt och framförallt fortsätta med att träna så alla benmuskler orkar hålla upp kroppen. Cykling är väldigt bra t.ex.
Därmed stänger vi för idag Görans sjukjournal.
A/
lämnat blodprov för prostatacancertest. Har därmed även bidragit till läkarkonstens forskning om just prostatacancer. Viktigt. Läs gärna mitt föregående inlägg om detta. OBS. Om jag inte varit tillräckligt tydlig: Det finns ingen som helst misstanke att jag har prostatacancer, provet ingår i ett forskningsprojekt som alla män kan vara med i. OBS igen. Nedanstående bild är autentisk, dvs det är min arm som nålen sitter i. Obehagligt.
Nu är jag därmed också forskningsobjekt i två viktiga projekt, forskning kring prostatacancer och sedan tidigare även i en forskning kring stroke.
Känner mig faktiskt lite stolt att jag på så sätt är med, visserligen i en synnerligen blygsam roll, men ändå, i stora viktiga projekt för kommande generationer. T.ex mina barnbarn kanske får nytta av att farfar en gång i tiden deltog.
B/
Jag har en tydligt artros i mitt knä. Sannolikt även en trasig menisk, men läkaren avrådde mig från att operera den. Han bedömde risken som hyggligt stor att det inte skulle bli bättre, i värsta fall till och med lite sämre på grund av att jag även har artros, dvs lite utsliten "stötdämpare".
Bättre att undvika löpning på hårda underlag, onödiga hopp och skutt och framförallt fortsätta med att träna så alla benmuskler orkar hålla upp kroppen. Cykling är väldigt bra t.ex.
Därmed stänger vi för idag Görans sjukjournal.
måndag, februari 03, 2014
Prostatacancer och menisk
Allvarliga saker det där i rubriken. Har en känsla att det är mer "politiskt korrekt" att prata om kvinnors bröstcancer än om mäns prostatacancer.
Faktum är att prostatacancer är sveriges vanligaste cancersjukdom och varje år dör 2500 män av just den sjukdomen. Tillsammans med stroke, som är sveriges 3:e vanligaste dödsorsak, så är vi bara där uppe i 7500 dödsfall per år. Som kan minskas om sjukvården och forskningen får mer pengar.
Lyckligtvis har nu Karolinska sjukhuset dragit igång ett stort projekt för att forska om prostatacancer. De har dragit igång kampanjen Sthlm3 där alla män mellan 50-69 år boende inom Stockholms läns landsting kan vara med.
Man svarar på ett himla massa frågor om sig själv och sitt leverne, plus att man lämnar blodprov. Man får självklart reda på om man är i riskgruppen eller inte, och till och med om man bör söka vidare vård, då får man en remiss.
Idag lämnar jag mitt blodprov. Det här får man bara inte missa. Jag krånglade mig ur en stroke, och jag tänker förbanne mig inte riskera att ovetandes vara ett tänkbart prostatacanceroffer. No way.
Dessutom ska jag idag få mitt knä undersökt. Mitt artrosknä. Vill ha en "second opinion" om det verkligen är artros eller rent av en meniskskada. En hel del talar nämligen för att det kan vara så, och min förra doktor som diagnostiserade artrosen är i min värld en läkare man inte riktigt litar på. Han har feldiagnostiserat mig tidigare en gång.
På sätt och vis hoppas jag det är menisken, även om det innebär en liten knäoperation och massa rehab, men att gå med ett ont knä i ytterligare 25-30 år känns inget vidare.
Faktum är att prostatacancer är sveriges vanligaste cancersjukdom och varje år dör 2500 män av just den sjukdomen. Tillsammans med stroke, som är sveriges 3:e vanligaste dödsorsak, så är vi bara där uppe i 7500 dödsfall per år. Som kan minskas om sjukvården och forskningen får mer pengar.
Lyckligtvis har nu Karolinska sjukhuset dragit igång ett stort projekt för att forska om prostatacancer. De har dragit igång kampanjen Sthlm3 där alla män mellan 50-69 år boende inom Stockholms läns landsting kan vara med.
Idag lämnar jag mitt blodprov. Det här får man bara inte missa. Jag krånglade mig ur en stroke, och jag tänker förbanne mig inte riskera att ovetandes vara ett tänkbart prostatacanceroffer. No way.
Dessutom ska jag idag få mitt knä undersökt. Mitt artrosknä. Vill ha en "second opinion" om det verkligen är artros eller rent av en meniskskada. En hel del talar nämligen för att det kan vara så, och min förra doktor som diagnostiserade artrosen är i min värld en läkare man inte riktigt litar på. Han har feldiagnostiserat mig tidigare en gång.
På sätt och vis hoppas jag det är menisken, även om det innebär en liten knäoperation och massa rehab, men att gå med ett ont knä i ytterligare 25-30 år känns inget vidare.
lördag, februari 01, 2014
Äsch, bara lite blygsam fakta
Statistik är ju alltid intressant. Här kommer, såklart, redovisningen över familjen Demnert träningsinsatser under januari månad. Våra bonusträningar på jobbet, dvs armhävar- resp plankdagar icke inräknade.
Jag får ingen pokal eller nåt, bara en bättre fysik och då mår man också bättre rent allmänt. Bortsett från en och annan muskelbristning förstås.
Sedan senaste mätningen kan man konstatera att det är hårt i toppen, men gammal är ju trots allt äldst. En bubblare är Marcus som kommit starkt under januari. Däremot har lillebror Gunnar sackat lite med träningstillfällena. Kristina, min fru, hon kämpar på så mycket hon hinner.
Sammantaget, som vanligt lite blygsamt: Familjen Demnert, lite bättre än din.
Jag får ingen pokal eller nåt, bara en bättre fysik och då mår man också bättre rent allmänt. Bortsett från en och annan muskelbristning förstås.
Sedan senaste mätningen kan man konstatera att det är hårt i toppen, men gammal är ju trots allt äldst. En bubblare är Marcus som kommit starkt under januari. Däremot har lillebror Gunnar sackat lite med träningstillfällena. Kristina, min fru, hon kämpar på så mycket hon hinner.
Sammantaget, som vanligt lite blygsamt: Familjen Demnert, lite bättre än din.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)