Cykling kan förändra människor

Just hemkommen från min och hustruns semester på Sicilien drabbades jag av något som jag inte kunde drömma om skulle hända mig. Någonsin.

Jag fick för mig att jag skulle mecka med min cykel. Göra rent den i minsta molekyl. Ingen aning hur man ska göra men med hjälp av Google löser man det mesta.

Klart jag saknade lämpliga verktyg men jag hängde på låset hos söndagsöppna Cykloteket och inköpte vad jag trodde behövdes. Plus ett par nya balla fotokromatiska cykelglasögon. Spontanshopping när den är som bäst.

Hem igen och fullt fokus på att skruva isär diverse saker för rejäl rengöring. Tänkte att om jag inte får ihop det så slänger jag ner allt i en ICA-kasse och åker till Mäster Anders Johansson i Nacka/Värmdö-sektionen av Fredrikshovs Cykelklubb. Han kan sånt.

Kassetten, alltså prylen som kedjan sitter fast i på bakhjulet, lyckades jag få isär i alla dess delar, gjorde rent dem och lyckades lite överraskande få ihop den igen.

Men att få av kedjan, där gick jag bet. Hade glömt att köpa verktyg för det. Så i morgon en snabbtur till cykelbutiken så får jag fixa det i morgon kväll.

Göran, cykelmeck, det kunde man inte ens gissa för ett halvår sedan. Cykling förändrar människor.

Några allmänna funderingar. Även utländska

När månaden mars var slut sa jag att jag gick för aprilsegern i tävlingen "Flest-träningstimmar-i-familjen-plus-några-andra".

Tja, vad ska man säga? Statistiken säger allt. Trots att jag lämnade fältet öppet genom att bege mig till Sicilien de sista dagarna i april.

Så lite om att fara utomlands med en pacemaker inopererad i kroppen. En sådan har en del nackdelar, men även en betydande fördel. 

Jag fick min PM i samband med stroken för tre år sedan. Då upptäckte man att mitt hjärta bara slog varannan gång när jag sov. Inte så bra i längden. Så in med en PM så var den saken ordnad.

En PM är som en kompis med hjärtat, när kompisen hjärtat inte orkar hänga med, så kliver PM in och stöttar och knuffar på. Ungefär så kan man förklara saken. Det är det jag menar med en betydande fördel.

Nackdelen är att man inte kan magnetröntga sig. Eller gå igenom den vanliga röntgenbågen vid passkontrollerna. Eller ha mobiltelefonen i vänster bröstficka. PM:en sitter nämligen ganska precis där.

Alla de här sakerna riskerar att ladda ur batteriet som sitter i PM. Vore inte kul. Nu frågar du dig säkert hur länge räcker då ett PM-batteri? Det räcker normalt uppåt 10-12 år, sedan får man operera in en ny PM.

Tillbaka till passkontrollerna. På vår resa till Sicilien fick vi ta tre olika flighter, och därmed genomgå tre olika kontroller. Vi som har PM får gå vid sidan om röntgenbågen, och sedan som värsta brottsling stå där med armarna rakt ut medan en passtjänsteman klämmer, känner och trycker överallt på kroppen. Sånt som Jonas Gardell hade uppskattat mer än mig.

Första kollen i Sverige var noggrannast, väldigt noggrant måste jag säga. Han till och med letade efter bulan där PM sitter för att vara säker på att jag inte ljög om den,

 I Milano var det lite hafsigare och i Neapel några snabba tryck under armarna, sedan bara "-prego Senor".

Och i Palermo blev min fru och jag hämtade med en liten Setrabuss som hotellet vi bor på äger.

Italiensk glass måste för övrigt vara världens bästa. Så otroligt smarrig så jag skulle lätt kunna avstå både lunch och middag för några rejäla glasstrutar. 

Nu har jag läst ut boken En man som heter Ove. En fantastisk kul, humoristisk och kärleksfull bok. Ibland känner jag mig som Ove. Det ska du ha väldigt klart för dig.

Det är tufft att ligga på topp.

Igår en cykeltur med svärsonen Jonas. Vi började med en kortare breefing om rutten.

 Därefter bar det iväg upp mot Kårsta. 9 mil blev rundan när vi kom tillbaka.

Det är tufft att cykla långt, fattar inte riktigt hur det kommer att bli på Vätternrundan, för då är det 30 mil. Men övning ger färdighet i både styrka och uthållighet. Det är därför jag kämpar på, även om kroppen helst vill annat. Det måste gå.

Idag söndag är/var mitt program:
- lättare pass på gymmet en timme, med lite lättare vikter/motstånd och med inriktning på rörlighet.
- cykeltvätt
- gräsklippning
- lite småjobb på kontoret
- packa resväskan
- sannolikt somna i soffan framför TV:n.

Som helhet och sammanfattningsvis: det kostar på att ligga på topp.

Recension KulturRallyt

Jahaja, så har vår lilla tvåpersonersförening KulturRallyt gjort ytterligare ett nedslag i Stockholms kulturliv.

Denna gång besökte vi Dramaten och såg Shakespeares skådespel Rikard III. Tunga grejer.

En kort sammanfattning av min personliga åsikt om föreställningen, men jag tar den på engelska för mina engelskspråkiga bloggläsare: boring, boring, boring.

Men scenspråket, regin, scenografin och framförallt huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson var en fantastiskt fin kombination. Men det var ett tungt gammaldags språk. Första akten 1 timme och 10 minuter kändes betydligt längre än så, innan fikapausen räddade min mentala hälsa.

I pausen, dit vi hade förbokat the och kaka, blev vi placerade i två sköna fåtöljer. Bekväma  men illa placerade väldigt nära själva cafeterian dit de flesta fick köa. Alltså de som inte varit smarta nog att förboka fikat. Jag hade en del köande kulturella människor nästan i knät.

Men som sagt, theet smakade utmärkt, min valda chokladkaka med cocosöverdrag var god men något torr. Svärmor bakar godare.

Hustruns Mazarin helt godkänd enligt henne, men hustrun har inte riktigt samma seriösa inställning som jag beträffande bakverk. Så jag ställer mig tillsvidare lite tveksam till hennes Mazarinbedömning.

Så började andra akten, ytterligare 1 timme och 10 minuter i hopkrupen ställning ty Dramaten är en gammal inrättning som byggdes för dåtiden normalbyggda människor som var en tvärhand höga. Inte mycket plats för en nutida människa på 196 stiliga centimetrar.

Så till sist kom då repliken jag så länge hade väntat på: "-en häst, ge mig en häst. Ett kungarike för en häst".

Sen var pinan slut, både för Rikard III och mig.

Ett kort meddelande

Korrekt hårsvallsnivå inför försommaren skall vara 3,5 mm. Min frissa Gun fixade det på mindre än 5 minuter.

Från juni gäller högsommarnivån, 2 mm.

Slut på meddelandet.

Träningen fortsätter

Efter sol kommer regn. Efter en påskvistelse på Gotland med bl.a  god mat varenda dag, och ingen fysisk träning, så kom vardagen tillbaka. Således dags att träna igen. Hyfsat varmt väder betydde årspremiär med kortbrallor.

Det blev den vanliga rundan runt Edsviken. En rätt lagom kvällsdos. Tar ungefär timmen och innehåller massor av apjobbiga backar där man kan träna både pannben, lårmuskler och puls. Kort sagt en runda som innehåller allt utom distansträning.

Om du följt mig på bloggen så vet du att jag kämpat för att kunna cykla runt viken under timmen. Har varit knepigt, men nu känns det som ingenting.  Jag tror att största orsaken är att jag nu klipper backarna bättre och framförallt orkar allihop i ett för mig bra tempo. Det är superkul när man märker att träning lönar sig.

Igår passade även mitt serviceteam på att träna lite pepp, vattenförsörjning och lite allmänna positiva kommentarer till mig. De stog nämligen vid vägkanten efter ungefär en mil. Min lilla fiffiga cykeldator kan man nämligen koppla upp via min iPhone så valfria medmänniskor kan följa min framfart i realtid. Därför visste de när och var jag kom på lämpligt plats.

Man måste ändå säga att det här är ett ovanligt stiligt ekipage, eller hur? Men, det finns ett fel där Cyklisternas Stilpolis omedelbart hade gripit in och bötfällt mig. Kan du se varför? Svaret finns längst ner.

Rätt svar är felaktig utrustning: Bianchistrumpor, desstutom gröna, till en röd/vit Trekcykel. Funkar inte. Böter på sånt sägs det.

Skräptorsdag

Vad är det här för en dag egentligen. Skärtorsdag. Förmodligen felstavad  redan från början, skulle nog ha hetat Skräptorsdag.

Helt igenom värdelös. Här en situationsbild från vårt lilla kontor.

Tre tomma platser. Bara jag som är flitig som en myra. Telefonen tvärtyst så det är nog inte bara på vårt kontor som personalen tycker fritid är viktigare än arbetstid.

Själv säger jag bara som det gamla fina ordspråket: Arbete befrämjar hälsa och välstånd. Tur i alla fall att våra härliga chaufförer förstår det.

Dessutom, alltså dessutom, har min personal på kontoret med största säkerhet glömt att det är armhävningstorsdag, alltså armhävningar kl 10, 11, 12, 13, 14 och 15. Men det har väl inte du glömt va?

Nämen om det ska vara på det här viset kanske jag också skulle kila iväg någon timme tidigare idag och ta en uppfriskande cykeltur?

Glad Påsk på dig, bäste läsare.

Lekte lite VM i cykel idag

Idag lattjade jag cykel-VM i tempokörning. Banan var runt Edsviken 22 km. Min bästa tid på den rundan är 1:03. Idag skulle jag slå den tiden.

Gissa vad? Jag grejade det. Grymt, sa grisen.

När klockan visade 50 minuter insåg jag att det skulle bli tajt att slå tidigare rekordtid, så jag la på en riktig rökare de sista kilometrarna och gick på attack i de kvarvarande backarna. Jag trampade på så mjölksyran kokade i låren och lungorna nästan sprängdes.

Då tänkte jag på de där riktiga atleterna typ Charlotte Kalla, eller Emma Johansson och de andra som tar ut precis allt de har för att vara snabbast. Jag kände mig som dem, eller kanske någon mer manlig sort förstås. Jag tänkte att det är ju en bra "pannbensträning" att kämpa fast det gör ont och man helst vill tagga ner. Men man FÅR inte det om man vill vinna guldet, eller slå rekordet. Man FÅR inte vika ner sig.

Idag skulle jag klara rundan under 60 minuter, det bara var så. Och så blev det. 58:40 är nya rekordtiden. Vete fan hur jag ska bära mig åt för att slå den tiden, men det går nog det också. I sinom tid.

Det är kul att leka, men jag vet inte riktigt orsaken till rekordet. Laddad upp över öronen när jag startade kan vara en sak, nya (dyra) brallor från Assos (säg inget om det till min hustru) kan vara en annan, en liten lätt justering av cykelsadeln kan vara ett annat skäl.

Strunt samma, det är kul att hoja. Och att leka.

Min första distanstur på cykel

Låt oss börja med min spontana känsla när jag gått i "mål" efter 11,5 mil: Vidrigt, fy faan.

Nästa känsla som kom upp var: hur i h-e ska det här gå, jag är anmäld till Gran Fondo 15 mil, och även till den lilla 30-milaturen runt Vättern. Jag måste ha tappat förståndet.

Men vi tar det från början. Min första racerhoj köpte jag i augusti förra året. Innan dess hade jag inte suttit på en cykel på säkert 30 år. Men what the fu..., hur svårt kan det vara att cykla fort på en racer?

För några veckor sedan anmälde jag mig till en temakväll i Orminge i regi av Fredrikshofvs cykelklubbs Värmö/Gustavsbergssektion. En kille som heter Anders Johansson var "lärare". Fin kille. Fick säkert sin första racerhoj på 1-årsdagen.

Efter den kvällen träffades vi, ett antal "elever" och Mäster Anders ute i Gustavsberg på helgerna för att förkovra oss i cykling i allmänhet och gruppcykling i synnerhet.

Idag lördag var det "examen" med en distanstur ner till Ösmo, ca 5,5 mil, där en traditionell fika intogs innan vi började hemfärden.

Gruppen skulle vara "lugna/nybörjargruppen". You bet.

Gruppen bestod av ca 16-17 cyklister. Som jag förstod saken hade de flesta cyklat mycket och länge men aldrig i grupp. Jag har inte vare sig cyklat särskilt länge eller i grupp. De flesta var i åldersspannet 30-45/50 sådär. Och så jag 60 plus ytterligare några år på det. Plus Mäster Anders som är lite äldre än jag. I gänget dessutom minst två tjejer som tävlar i triathlon samt ett helt gäng unga starka tjejer och killar. Tufft gäng, den saken stod klart ganska tidigt.

I stora drag hängde jag med bra ner till Ösmo. Fast inte i uppförsluten, då försvann de flesta som en avlöning och det var ett rent helvete för mig och några till att komma ikapp.

Hemvägen gick hyfsat bra fram tills vi hade kanske 3 mil kvar, då började det bli rejält tungt och jobbigt. Då ska man ju veta att jag är en hyfsat bra tränad 60-plussare.

Man skulle faktiskt kunna säga att om jag idag skulle tävla mot mig själv som 30-40-åring, ja då skulle den 30 eller 40-åriga Göran inte ha en chans. Jag har faktiskt aldrig varit i bättre fysiskt form än vad jag är nu.

Men att cykla är ändå lite annorlunda. Särskilt utan vana. Tycker jag i alla fall.

Nu började jag halka efter rätt rejält och efter sista stoppet där vi intog lite glass och annan onödig föda så tog orken rejält slut. Jag hann knapp blinka så var de andra redan utom synhåll. Chanslös är bara förnamnet.

Kvar var jag och Mäster Anders samt Flavio som höll mig sällskap resten av rejset. Tack för det.

Nu kommer en lista på vad jag lärt mig idag och varför det gick som det gick.
- jag är inte längre 30, 40 eller 50 år. Jag orkar mindre än mina yngre cykelkompisar.
- har har inte cyklat lika länge som de andra och jag tävlar inte i triathlon
- jag behöver inte skämmas för att jag stundtals inte hänger med. Stundtals alltså. För övrigt var det faktiskt andra som hade det ännu lite jobbigare än jag.
- "bensinen" tog slut. Hade för lite vätska med mig och inga energikakor och liknande så jag körde nog torrt i energitanken.
- en del bilister saknar både hjärna och förnuft. Det visste jag sedan tidigare, men ännu mer efter idag.

Sammanfattning:
Rejält kul. Trots allt. Jag har aldrig någonsin cyklat så här långt. Aldrig ens i närheten av 11,5 mil. Jag är ohyggligt stolt över mig själv. Bra Göran.

Men ändå, kvar ligger en liten tagg som skaver i mitt inre. Jag borde ha kunnat gjort det bättre, jag borde kunnat hänga med bättre på slutet.

Men va fan, en utmaning är en utmaning och nästa gång, då jävlar ska jag göra det lite bättre. På måndag ska jag ut och klämma några grymma backar ett par gånger.

Gran Fondo 15 mil kommer bli lätt att knäcka, Vätternrundan lite knepigare, men jag kommer att mala på med mitt mantra "failure is not an option".

Tack Anders Johansson för några mycket lärorika och roliga cykelveckor.

Vi har fått en vikarie

Trafikledare Niklas är på semester. Då tog jag in en vikarie som hjälp.

Lämplig nog heter han Diesel, men jag vet inte om han riktigt passar in hos oss.

Efter bara några dagar visade det sig att han har begränsad datorvana och skäller hela tiden ut de han pratar med i telefon.

Så nej, det blir nog så att vi får omplacera Diesel till något lämpligare under den här perioden. Måste fundera på vad bara. Undrar om han klarar att göra kaffe?

Gubbträff

Den här bilden togs 1968. Det är jag som är fotografen och är därför inte med på bilden. Vi lirade i Karlbergs BK, i dagligt tal kallat KB, där vi alla började lira i samma lag när vi var 10-11-årsåldern.

På bilden har vi blivit 17 år gamla och hade hela livet framför oss. Livet var en lek. Igår träffades vi igen. Inte alla, men vi var sju grabbar som nu blivit gubbar. Det var vi sju som höll ihop under barn- och ungdomsåren när vi alla bodde på Kungsholmen. Senast vi träffades var i storleksordningen 15 år sedan.

Alla personligheter fanns kvar, utseendet lika, förutom att vi alla numera ser mer ut som farbröder än grabbar. En lite kul grej var att sex av oss sju i gänget, fortfarande är gifta med de tjejer vi träffade i tjugoårsåldern.

Ingen hade halkat snett i livet, alla har haft bra och anständiga jobb och levnadsförhållanden. Några har drivit egna företag, andra varit anställda hela tiden. Många barn och barnbarn i omlopp spridda över Sverige.

Lite sjukdomar, ömma ben, en stroke, en prostacancer, en ömmande höft, men alla idag i godkänd fysisk form.

Det var en superkul kväll med lite virtuell fotboll, shuffleboard och en avslutande middag med många minnen och glada skratt.

Det tråkiga var att vi måste skynda på till nästa träff, för om vi väntar även den här gången i 15 år så är vi nog inte så många som kan komma.

KulturRallyt har gjort det igen

Så har då den lilla exklusiva föreningen KulturRallyt varit på evenemang. Den här gången gick våra medlemspengar till att öka förmögenheten hos Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

Även Benny Andersson fick en liten slant av oss också eftersom vi besökte lokalen Rival i Stockholm och såg föreställningen Ägd av och med just herrarna Schyffert och Lindström.

En väldigt kul och trevlig föreställning med många s.k. igenkänningsskratt. Värt att besöka om du nu funderar.

VARNING FÖR DENNA BLOGG / jag gör en pudel

Jag gör nu en officiell pudel angående gårdagens inlägg. Det var en 1:a april-luring. Jag önskar att verkligheten hade varit så, men det är den inte.

Dock vill jag ändå poängtera en viktig sak, många gav nämligen väldigt positiva kommentarer om idén, så nu kanske ändå ett verklighetsfrö har såtts att på ett bra och kul sätt förbättra hälsan inom yrkeskåren.

Kanske i samarbete med andra likasinnade företag i branschen.

Avslutningsvis vill jag härmed för framtida bruk göra följande uttalande angående mina blogginlägg:

Alla inlägg som redan har, och i framtiden kommer att publiceras på denna blogg kan eventuellet innehålla spår av humor, ironi alternativt stänk av glimtar i mina ögon.

Men se upp, det har, och kommer att, förekomma allvarsamma inlägg utan någon form av ovanstående inslag.

Jag tar inget som helst ansvar för läsarens eventuellt försämrade fysiska, psykiska eller mentala status efter genomläsningen av inläggen i denna blogg.

Tack för din uppmärksamhet.

Med ödmjuk hälsning
Göran Demnert

Vi bidrar med något nytt. En bättre hälsa i bussbranschen.

Jag har nu kommit så långt i livet så jag inser vad som är viktigt att förmedla. En god hälsa.

StockholmsBuss kommer därför att som första bussbolag introducera "Friskuskortet" för bussförare. Ett slags hälsokörkort för bussförare.

Kravet vi kommer att ställa på alla bussförare som jobbar hos oss är att man ska ha minimum 300 träningsminuter per månad. Varje minut poängsätts efter ett system beroende på vilken typ av träning man ägnar sig åt. 

Exempelvis ger promenader färre poäng än cykling, löpning och liknande. Stora ansträngningar som t.ex att ha genomfört en Vätternrunda, Vasalopp, Lidingölopp och liknande ger högre poäng.

Når man fler träningsminuter än i genomsnitt 500 minuter per månad räknat på årsbasis, ger det utslag på lönen genom en prestationsinriktad bonustabell.

Allt detta tar dock tid att genomföra men planen är att projektet ska vara fullt utvecklat och taget i drift senast kommande årskifte.

Eftersom jag själv numera ägnar mig åt cykling har vi idag avtalat med Fredrikshofs cykelklubb som via deras utbildningsansvarige Anders Johansson kommer att utbilda alla våra bussförare i cyklingens ädla konst. Grundtanken är att alla på ett säkert och kul sätt ska kunna cykla till jobbet. Vi har också pratat lite löst en del om samcyklingar från olika områden och då är det viktigt att kunna cykla i grupp.

Vi har även långt gångna förhandlingar med både en friidrottsklubb för utbildning i motionslöpning och en simklubb för utbildning i motionssimning. Vi jobbar även att få introduktionsträning inom kanoting, bergsklättring och många andra sysselsättningar.

Allt detta syftar till att vi ska ha en frisk och hälsomedveten personal. En vältränad kropp lever längre, har bättre motståndskraft mot sjukdomar och har allmänt en högre motivation.

Vi gör även förändringar i våra bussar. Inom kort kommer vi att ta bort kaffemaskinerna och ersätta dem med juicemaskiner, och vi kommer att servera morötter och frukter till alla grupper som bokar bussresa över minst två dagar.

Det är StockholmsBuss bidrag till ett häsosammare liv för alla, och vi ser fram mot fler kunder som tycker hälsa är viktigt och eftersom vi i dagarna söker fler förare hoppas jag vi får många sökanden med positiv inställning till att A/köra turistbuss. B/ tycka om att arbeta med människor. C/ tycka om att leva ett hälsosamt liv.

Är du bussförare som vill jobba i ett positivt företag är du välkommen med din ansökan. Du hittar vår mailadress på vår websida www.stockholmsbuss.se.  Är du tillräckligt bra har vi ett visst överseende med antalet träningsminuter.

Dags att recensera min egen familj

Mars månads segrare i familjetävlingen flest träningstimmar, är tam tam tam tam: Sofia Demnert (min dotter tillika medarbetare, för dig som inte känner till det).

På en synnerligen hedrande andraplats kom lilla jag, trots att jag pga muskelbristning i knävecket tillfälligt lagt tennisracketen på hyllan. Bara tennis brukar annars ligga på 2-3 timmar i veckan.

Hade lite mer förhoppning att hustrun skulle prestera bättre, men en envis infektion kom i vägen. Sonen Marcus har skärpt till sig och presterade godkänt, men inte mycket mer än så.

Broder Gunnar, ja vad ska man säga där. Sedan hemflytten från Bryssel hade jag förväntat mig lite mer än blygsamma 540 minuter trots ett litet hemmagym. Gunnar har en stor förbättringspotential och skulle lätt kunna steppa upp lite för att kämpa om kommande bronsplaketter.

Storasyster Gunilla är inte ens med. Skärpning där, det går inte att gömma sig längre.

Slutsats. Sofia tränar alltid lika mycket, bara att gratulera till mars-segern. Men jag är inte bitter. Jag biter ihop och går för seger i apriltävlingen. Måste öka nu, har två stora och långa cykellopp framför mig.

På gränsen till religiös

Igen. Det är lätt att bli nästan religiös. Idag hände det igen. Introduktionsträning för gruppcykling med Fredrikshovs cykelklubb ute på Ingarö.

Vi samlades kl 9 vid Gustavsbergs Hamn. Som vanligt numera var jag äldst, de flesta andra runt 35-45 nånting. Men jag hängde med minsann. Skön känsla när jag hörde några gny lite om brännande lår och jag kände ingenting i mina.

Vi hojade först iväg någon mil på ett led, sedan redogjorde Mäster Anders med hjälp av Susanne och Flavio grunderna för gruppcykling.

Att köra cykel i klunga är knepigt. Inte fullt så enkelt som det ser ut på Eurosport. Men nästan. Man ligger en halvmeter bakom ett cykelhjul, man har en annan cykel en halvmeter bakom sin egen och man har en kompis en halvmeter åt sidan. Då gäller det att vara fokuserad och veta vad man gör, för kör man in i någon händer tråkiga saker. Typ masskrasch.

Sen bar det iväg för praktiska övningar. Det var då jag såg ljuset. Eller om det var solen. Det var då en inre röst samtidigt ropade Halleluja, du är nu upptagen i vårt heliga sällskap Cyklisterna.

Det var faktiskt en härlig lyckokänsla som strömmade genom kroppen. Alla 16 cyklister samverkade i ett jämnt och bra tempo med jämna och fina byten av den som låg längst fram. Ju längre bak i kedjan man kom, desto lättare blev det. Man sögs liksom med i suget bakom framförvarande kompisar.

Sedan avslutade vi det hela med en traditionell och gemensam fika på ett konditori vid Gustavsbergs Hamn.

Tänk att så små och enkla saker kan göra att man blir nästan religiös. Halleluja. Jag längtar redan till nästa gruppcykling.

TGIF

Äntligen är det fredag. Har just genomfört en utmärkt och njutningsfull lunchträning, så nu är kroppen redo för helgens begivenheter.

I morgon blir det cykelträning, klungcykling, med Fredrikshovs cykelklubb och på söndag blir det säkerligen lite distanscykling på egen hand uppåt Roslagen.

Frågan är: var jag dopad?

Har jag fuskat? Var jag dopad? Kommer jag att bli fråntagen mitt rekord?

Igår bestämde jag mig för att cykla hem från jobbet. Eftersom jag bor och arbetar i samma hus, kan det beslutet av vissa anses som lite.....udda.

Jag lovar på heder och samvete, jag har aldrig tagit bilen hem efter jobbet.

Hursomhelst, för att få lite extra energi till cykelturen, ett medsolsvarv runt Edsviken, ca 2,3 mil, tog jag en näve noshörningsgodis. För dig som inte vet så består noshörningsgodis av lika delar cashewnötter och blandade torkade frukter samt en halv tesked mald noshörning.

Efter intaget gav jag mig iväg, och redan efter några kilometer kände jag att både ben och huvud var på topp. Så även min nya cykel. Kände direkt att det här kan bli ett rekordvarv i tid räknat så jag stog på så mycket jag orkade.

Du har nog aldrig cyklat runt Edsviken, så du vet inte, men där finns knappt en endaste platt fläck. Det är upp och ner hela tiden. Vissa stycken känns det som stigningarna ska sluta i himmlen, i alla fall vid Bergendals kursgård. Men jag tryckte på, överallt och hela tiden.

När jag kom hem hade jag sänkt mitt pers runt Edsviken från 1,09 till 1,03. Starkt jobbat. Nu blir ju det självklara målet att klippa sjön under 60 minuter.

Berättade lite glatt för hustrun när jag kom in genom dörren om mitt fantastiska lopp, men hon svarade bara "- whats the point att stressa? Varför cyklar du inte bara och njuter av själva cykelturen så blir det vad det blir?".

Hon har aldrig tävlat, det märks.

Men den stora frågan kvarstår: Är noshörningsgodis att likställa med doping?

Å nu blir det lite reklam. Och en rebus.

Vi börjar med rebusen.

Första ledtråden är:

Nästa ledtråd är:

Svaret hittar du längst ner.

Så går vi till reklamen.
Äntligen, säger äntligen, har jag hittat det jag länge letat efter, nämligen vanliga solglajjor med en liten läsruta längst ner. Jag hör nämligen till den skaran som ser bra på långt håll utan glasögon, men så fort jag ska kolla klockan så ser jag ingenting, bara blurr. Att läsa Iphånen utan glasögon är dödsdömt.

Häromdagen hittade jag en websida som äntligen kunde frälsa mig, www.sunread.se. Där finns "vanliga" solglasögon men med en läsruta längst ner. Bara att välja styrka, typ 1, 1,5 osv och beställa. 395 bagis kändes som gratis.



Svaret på rebusen: jag ska ut och cykla i solen. Samtidigt som jag nu kan avläsa pulsklockan på handleden. Kan du inte läsa det här kanske du ska skaffa läsglasögon.

Mjölksyran sprutar

Så har vi idag höjt träningsintensiteten ett par snäpp inför Vätternrundan. Nu börjar den riktiga och tuffa styrke- och mjölksyreträningen. Mellan gympassen ska jag förstås ut och cykla lite längre sträckor också, men den här förbaskade snön ställer ju till det i ytterligare några dagar.  

Det är nu exakt två månader kvar till genomköraren Gran Fondo Stockholm, 15 mil runt Stockholm.

Efter den blir det ca tre veckors lugnare träning och vila inför det stora målet, att klippa Vättern.

Idag började vi alltså med ren mjölksyreträning. F´låt min franska, men fy fan så inihelvetes jobbiga 60 minuter det var där min tränare Tommy totalt tömde mig på all form av kraft och energi.

När timmen var slut var även jag det. Totalt slut, det flimrade för ögonen och jag släpade mig ut till cafeterian och köpte två bananer á 7 kr styck och tryckte i mig dem för att orka köra hem.

Nu värker hela kroppen, det stramar på baksidan av låren, lårens framsida värker, det dunkar i överarmarna och magmusklerna gör sig påminda bara jag rör mig. Kan bli lite jobbigt att kliva ur sängen i morgon bitti.

Men jäklar vad kul det är att träna såna här pass. 

Lite om Tyresö Fotboll också. Idag klarade de sig vidare i sitt dödsföraktande självmordslopp att vinna ära och berömmelse för en enda skojare. Nu har han lyckats övertala Tingsrätten att de kommer att få in åtta miljoner bla genom ett slags biståndsprojekt med Afrika.

Sen ska han öka intäkterna genom att skaffa sponsorer. Åtta millar ska han skaka fram.Varför gjorde han inte det tidigare när de såg vartåt det barkade? Jag tror jag vet svaret. Han är en riktig skojare som lyckas dupera människor. En idrottens sol- och vårare.

Är det någon som egentligen tror på det här projektet? Någon? Hand upp?. Näe, inga armar i skyn.

Jag tror de flesta ändå tycker det här är en sorglig historia skapad av en sorglig människa.Eller strunt samma vad andra tycker, jag tycker så.

Fuck cancer

Det är ju typiskt. Jag skrev ju igår om hjälpen till barncancerfonden. Idag fick jag veta att en kollega/konkurrent till oss här i Stockholm drabbats av cancer och genomgår nu tuffa cellgiftsbehandlingar.

Vet inte hur det kommer att gå, men det känns helt enkelt för jävligt.

Jag skiter i att det är en konkurrent som säkert har "snott" en eller annan kund av oss under årens lopp. Sånt betyder nu ingenting när killen, som är relativt ung, i alla fall i jämförelse med mig, drabbats av en så fruktansvärd sjukdom.

Det enda jag kan göra, det har jag faktiskt redan gjort, är att be honom kämpa, kämpa, kämpa. Han kan faktiskt få "överta" en och annan kund från oss bara han kämpar sig tillbaka på banan igen.

En hjälpande hand mot cancern. Eller har jag bara gått överstyr?

Dagens blogg handlar om ....cykling. Förvånad? Någon?

Kanske det är åldersnoja, men numera brinner jag för att göra halvtokiga saker. Saker som jag velat göra hela livet, men aldrig vågat, eller ens försökt. Vissa saker har jag inte ens funderart på. Som det här t.ex.

Team Rynkeby är i korthet ett cykellopp från Stockholm, eller Malmö, till Paris. Totalt är det 1200 cyklister från olika länder som cyklar till, och sammanstrålar, i Paris.

Syftet med arrangemanget är att samla in pengar till Barncancerfonden. Läs gärna mer på Rynkebys websida http://www.team-rynkeby.se/team-rynkeby-1.aspx.

Långt ifrån säkert att jag får plats, det är jättemånga som söker för ett begränsat antal platser, men nu har jag i alla fall ansökt att få en plats i något lag 2015.

Det vore ju så häftigt, dels att göra något konkret mot cancerhelvetet, och dels göra något äventyrligare och galnare än att cykla runt Vättern. Ett äventyr helt enkelt.

I september kommer beskedet om man kommer med i teamet. Eller inte. Jag håller redan tummarna. För att komma med alltså.

Till minne av mor och far eller Oj vilken hoj

Sådärdå, nu har jag investerat arvet jag fick efter min mamma som gick bort på självaste midsommarafton i somras. Om man nu kan välja, så är ju midsommarafton en väldigt fin dag att gå vidare ifrån tycker jag. Pappa gick bort för åratal sedan, så arvet blev ju någon slags slutavräkning. Trist, men livets gång.

Jag investerade i min nya "hobby", cykling. Det blev en landsvägsracer men lite mer åt touringstuket. Hyfsat snabb, komfortabel och snygg. Rent av sexig. Så här ser den ut:

En riktig touringhoj alltså, den måste ju döpas till något. Papsen hette Tore och mamsen hette Ingrid. Så nu heter cykeln så klart Toring.

Nu tänker jag strajpa ramen på cykeln med namnet Toring, då vet jag att mamsen och papsen hänger med mig runt hela Vättern i sommar. Patetiskt? Jorå, det är bara förnamnet, men det känns bra för mig och det är det som räknas.

Har jag berättat vad min första segelbåt hette? Den som jag köpte direkt när jag blev stor och vuxen, dvs när jag fyllde 50. Det blev en Maxi 77. Den döpte jag till Zibas. Alltså See Bus, alltså sjöbussen med hänvisning till mitt företags sysselsättningsområde.

Tillbaka till cykeln. I går premiärkörde jag hojen ett par mil runt Edsviken. Oj oj oj, vilken hoj. Bättre på alla punkter jämfört med den gamla. Supermycket bättre. Trodde inte det var möjligt med så stor skillnad. Men det var det. Utan att förta mig höjde jag genomsnittshastigheten hyfsat mycket. Bara den saken rättfärdigade investeringen.

GULD till StockholmsBuss

Nåja, kanske inte helt sant. Men nästan. Stort grattis till AIK:s dambandylag som spelade hem guldet igår på Friends Arena.

Jag är säker på att grunden till segern las under de bussresor som StockholmsBuss fick förtroendet att köra tjejerna till deras bortamatcher.

Inte för att jag vill skryta, men under årens lopp har vi kört hem guld i hockey, innebandy, utebandy. Vi har kört upp lag i högre divisioner, vi har kört lag till kvalspel och vi har dessvärre också kört ur lag i serien. Inte så ofta, bara någon enstaka gång.

Så på det stora hela så lönar det sig för idrottsföreningar att anlita StockholmsBuss, den saken är helt klar.

Jotack, jag mår bra

Har idag varit inne på halvårsservice av mig själv. Syster Hillevi fyllde rör efter rör med mitt blod för analys och lagring för framtida forskning. Ingår ju i ett forskningsprojekt kring stroke.

Syster Hillevi hade för övrigt blivit rätt tjock sedan förra halvårsservicen. Dock inte fetma, hon hade fått tvillingar i magen.

Om en vecka är det exakt 3 år sedan proppen gick i min skalle, och jag fick min stroke, när jag stog och bredde min frukostmacka. En dag man (jag) och några till nog aldrig kommer att glömma.

Hursomhelst, jag är forskningsobjekt nr 100, i gruppen som man använder för ännu lite mer forskning kring stroke.

Vill du också stödja forskningen om stroke, som är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige? Gå då till strokefondens websida, http://www.strokefonden.se/ .och läs hur du på olika sätt kan bidra.

Nåja, vi kunde glädjande nog konstatera följande förändringar jämfört med kollen för ett halvår sedan:
vikt: -2 kg
midjeomfång: -2 cm

Känner mig väldigt nöjd med det.

Dags för en bunt funderingar. Arga.

1. Idrott
Hänvisar till mitt förra inlägg om bl.a Tyresö Fotboll. Nu är vi ju där. Nu är det ju du och jag som får betala den där pajasens drömmar om framgång. Du vet tokstollen som ville ha ett fotbollslag som skulle erövra hela europa.

Nu blev det så att pengarna inte räckte och nu går den statliga lönegarantin in och betalar spelarnas löner. Det vill säga att det egentligen är du och jag och en hel massa andra människor som fullständigt skiter i Tyresö fotboll som får pröjsa Martas månadslön på 165 tusen kronor. Jo du läste rätt. Hon och en annan brasilianska i klubben har de månadslönerna.

Sanslöst. Sätt den där gubben som dragit igång den här historien i karantän, eller varför inte bakom lås och bom. Det är ju rena bedrägeriet. Fan vad arg jag blir.

2. Vädret
Nu har jag parkerat min snöslunga. Endast en (1) gång har jag använt den i vinter. Fan vad arg jag blir.

3. Min träning
Det har hänt saker på mitt gym som inte är kul. Sånt man saknar ord för, och sånt som är bortom all rimlig möjlighet att ens förstå. Nejdå, ingen har dött, ingen har skadat sig. Men det kommer att påverka min träning. Fan vad arg jag blir.

4. Min familj
Plötsligt händer det. Sån man inte vill ska hända. Hustrun har nu lånat mitt klippkort till Danderyds sjukhus. In på akuten, hon får ligga kvar 2 nätter, blir utskriven, vi åker hem, hon lägger sig ner för att vila och 30 minuter senare går det åt skogen igen.

Bums iväg igen till akuten och börja om med ny väntan, nya undersökningar, väntan, nya provtagningar, väntan, röntgen, väntan och till slut, runt midnatt, upp till en ny avdelning.

Men ingen större fara på taket, troligen en infektion som nu behandlas med antibiotika, men hon får ligga kvar några dagar för observation. Fan var arg jag blir.

5. Vägverket
När jag åkte hem igen från punkt 4 var det tvärstopp på E4:an. De satte upp nya skyltar, så de stängde av hela tjiddevitten. Fan var arg jag blev.

6. Transportstyrelsen
Mitt företag har fått "sanktionsavgift" på 4 tusen spänn. För att en förare varit ute och kört en buss privat en halvtimme en natt utan att sätta i sitt förarkort. Helt olovandes, och helt utan medgivande från trafikledningen och helt utan dess vetskap.

Trots att jag i mitt överklagande berättat detta så har nu svaret kommit: Jag har inte gjort tillräckligt mycket för att förhindra detta, så sanktionsavgiften kvarstår.

Man tager sig för pannan. Hur i helvete skulle jag ha kunnat förhindrat detta? Man undrar mest vad som finns bakom pannbenet på Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen. Jag ska inte nämna namnet på henne, då får jag väl förmodligen ännu högre sanktionsavgift.

Så då återstår ju bara att anställa en kontrollant per anställd förare, som måste punktmarkera förarna så de inte kan göra på det här sättet. Och sen måste vi ju anställa ytterligare en kontrollant som måste punktmarkera kontrollanten nr 1, så inte han, eller hon, gör något olovandes. Det kommer att bli dyrt.

Fast den enklast lösningen är ju förstås att friställa innevarande Sektionschefen för yrkestrafik kör- och vilotider på Transportstyrelsen och tillsätta någon ny med lite mer insikt och mer normal tankekraft.
Fan vad arg jag blir.

7. Pudel
Ursäkta, punkt 4 är ju lite personlig information, men nu känner vi ju varandra du och jag, så då känns det okey att berätta det.

Bara lite till om idrott och skämskudde till ICA

De där killarna och tjejerna som deltar i Paralympics. De är baske mig helt otroliga. Vilka människor, vilka viljor, vilka jävla-anammor.

Om det finns några människor som är värda bragdguld så är det dom. Oavsett vilket resultat de gör.

Trots svåra handikapp ger de aldrig upp, de kämpar, kämpar och kämpar ännu lite till. Jag önskar jag hade bråkdelen av deras kampvilja.

Min "kamp" att komma i god form inför Vätternrundan är ju bara en lite vindpust mot vad de gör varje dag.

Jag är otroligt imponerad av alla handikappidrottare.

Vet inte om alla är det. Egentligen. Såg en ICA-reklam på TV igår. In i handlingen kom en tjej med benprotes bärandes på en brinnande OS-fackla. Om jag förstod det hela rätt ska hon tävla i Sotji.

Henne sprutade de i filmen ner med brandskum. Eller om det var grädde.Visserligen önskade de henne även lycka till i Paralympics, eftersom ICA tydligen sponsar henne. Det är i och för sig mycket hedervärt, men kunde man inte berättat det på ett värdigare sätt än att spruta ner henne med grädde?

Eller missuppfattade jag hela reklamfilmen? Eller är det så att man kan/måste skämta/förnedra allt och alla? Är det humor på riktigt?

Hur nu än är med den saken så är den ICA-filmen mer än förlåtligt usel. En stor skämskudde överlämnar jag härmed till ICA.

Dags för lite idrottsliga funderingar

Idrott är svårt. Idrott är ekonomi. Idrott är idioti. Idrott är bland det roligaste som finns. Eller hur?

Vi börjar med Tyresös damfotboll. En figur kom in i klubben för ett antal år sedan och fick för sig att han skulle göra laget till ett topplag. Pengar är inga problem, sa han. Det värvades hysteriskt, för hysteriskt mycket pengar.

Redan då tänkte jag blogga lite om det. Redan då var det nämligen många som insåg att det såklart kommer att gå åt helvete. Idag vet vi. Föreningen begär nu rekonstruktion och begär 2,7 miljoner i bidrag av Tyresö kommun. Som vettigt nog så här långt säger nej. De ska fortsätta med det tycker jag.

Ingen vinner på att köra idrottsföreningar i botten, kanske till och med i konkurs, så övriga medborgare får betala kalaset. Bara för att en överegotrippad människa vill köpa sig framgång.

Okey, lite roligare då. Djurgården Hockey. Också en klubb med ekonomiska problem, men som ändå lyckas hålla näsan över ytan. Nu tog de en kvalplats till SHL och det var ohyggligt bra gjort. De började rätt svagt men blev supergäng efter tränarbytet. Jag hoppas att både AIK och DIF lyckas med bedriften att spela i SHL nästa säsong, men jag tror inte AIK klarar uppgiften att ta sig dit i kvalserien.

Om, säger om, de inte klarar uppgiften, väntar en härdsmälta för AIK. Redan nu är de snudd på konkursmässiga och ramlar de ur SHL förlorar de minst 25 miljoner rakt av i intäkter.

Om jag måste välja vilket lag som ska lira i SHL nästa år blir det Djurgården och inte AIK. Hoppas aldrig Hammarby kommer så långt, tycker de ska hålla sig på en lagom ekonomisk nivå där de är nu, några divisioner under yttersta eliten.

Såg i dagens DN Hammarby fotbolls nya matchtröjor. Är det sant? Ska de lira i de sanslöst fula tröjorna? Det är ju en skam mot hela Hammarbykulturen. Det kan bara inte vara möjligt. Med de tröjorna kommer de aldrig att ta sig tillbaka till högsta serien. Tröjor betyder mer än man kan tro nämligen.

Vecka 9, sammanfattning från dagboken

Vår traditionella skidresa sportlovet, version 2014:

Lördag
Våra gäster avreser i vår fullsatta buss från Cityterminalen i Stockholm kl 0855 med en transferchaufför vid ratten. Jag och hjälpryttare Johnny tar över bussen i Helsingborg efter att gästerna ätit middag på hamburgerrestaurang.

Därefter lilla färjan till Helsingör och sedan vidare med färjan Rödby - Puttgardten.
Sedan puttrar vi under natten genom Tyskland i behaglig takt och alla sover gott ombord på bussen medan kollegan Johnny och jag byter av varandra med jämna mellanrum.

Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Söndag
En god frukost tar vi i södra Tyskland och vi anländer till vårt fina hotell runt lunch. Hotellhuset byggdes redan år 1421. Helt otroligt.

På kvällen gemensam middag där vi delar ut oranga mössor med vår logga till alla våra gäster. Alla verkade glada för det.

Efter middagen besvarar jag ett antal jobbmail, jag är ju ändå på tjänsteresa. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Måndag
Första skiddagen. Klarblå himmel hela dagen. Det spritter i mina vältränade ben som en yster kalv på grönbete. Kör fort och stenhårt i backarna och ligger svärsonen - som är en jävel på skidor - tätt i hälarna hela förmiddagen. Här ska minsann ingen ungdom köra ifrån mig inte. Har totalt förträngt min tränare Tommys råd att ta det lugnt första dagen, så jag står på så det står härliga till. Det var ju så kul. Det blir några av mina bästa skidåk någonsin och jag känner mig helnöjd.

Efter lunch kör jag in i väggen.

Inombords ser jag tränare Tommys pekfinger och hör honom i bakhuvudet "- vad var det jag sa Göran?"

Låren fullkomligt skriker av smärta och plötsligt inser jag att vi just påbörjat nerfarten i den absolut längsta och jobbigaste backen. Den mäter 8 km. Det är långt, och det är hysteriskt långt när det slår ut eldslågor ur låren. Efter mycket om och men kommer jag till slut ner i alla fall, men kom knappt ihåg hur det gick till.

Efter dagens åk är badet i hotellets utomhusbassäng, som håller ca 30 grader, lite bastu och lite jacuzzibad som balsam för ylande muskler.

Tyvärr skadar sig en av våra gäster under dagen och han flyger hem några dagar senare.

På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Tisdag
Klarblå himmel hela dagen.Träningsvärk? You bet. Trots att jag tränat rätt hårt under vintern. Idag åker vi till SportGastein som har helt suveräna långa och breda backar. Rena salsgolven och en dröm att åka i.

Dottern och jag ger dock upp efter lunch och tar ordinarie skidbuss tillbaka till Bad Hofgastein där vi i solens sköna värme intager en klassisk apfelstrudel på en uteservering.

Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.

På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Onsdag
Vaknar med halsont och lite allmän feberkänsla så jag ligger kvar i sängen hela förmiddagen, men pallrar mig upp till en sen lunch uppe i backen. Dock utan skidor. Klarblå himmel hela dagen.

Bad, bastu och jacuzzi innan middagen.

På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Torsdag
Vaknar pigg, glad och jättesugen på skidåkning. Vi åker till Dorfgastein för att bränna av backarna där.Idag serverar vi gästerna från bussens After Skibar, förutom den sedvanliga Jägermeistern till de stora och läsk till de små, även Irish coffee till de stora. Succé. Klarblå himmel hela dagen.

Bad, 4x7 meter medley kvaltävling, bastu och jacuzzi innan middagen.

På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Fredag
En riktig incidentdag trots klarblå himmel hela dagen. Men som första skidåk för dagen tar jag revanch på första dagens misslyckande i den 8 km långa backen. Idag bränner jag ner hela vägen i ett svep med bara ett 30-sekundersstopp i mitten för att återhämta andan som nerfarten tagit ifrån mig så här långt. Känner mig superstolt över mig själv och sänder en tanke till Tränare Tommy "- tack Tommy, träningen har funkat."

När skiddagen är slut lastar vi in alla skidor inför morgondagens hemresa. När vi ska åka till hotellet med gästerna så startar inte bussen. Ridå.

Nåväl, det tar bara 10 minuter att promenera till hotellet så våra gäster tar till apostlahästarna medan jag och kollega Johnny ordnar starthjälp. Tar inte mer än en halvtimme, och en lönsamhetsminskning med 50 euro som killen som hjälpte oss ville ha, sen är vi på rull igen.

Före middagen final i 4x7 meter medley herrar resp damer. Jag möter svärsonen och jag spöar honom i snabbhetsdelen med två decimeter tillgodo.

Dock fick jag poängavdrag för att jag påstods simmat i svärsonens bana. Juryn bestod av svärsonens fru, dvs min dotter, samt deras medföljande kompis. Jag hävdade jäv, men fråntogs ändå segern och vi dömdes som segrare båda två. Surt att torska trots att jag var snabbast.

Incident nr två inträffar när vi sedan ska basta. In i bastun kliver fyra gentlemen från Sverige med badkläder på, ty det är en allmän bastu för både män och kvinnor. Inne i bastun sitter en tysktalande herre med handduk klädsamt gömmandes hans vitala kroppsdelar. Bredvid honom sitter hans kvinna, spritt språngande naken. Vi svenska gentlemen sätter oss ner och fäster blickarna i tak och väggar för att inte genera kvinnan.
Hon blir dock väldigt störd av den plötsliga manliga invasionen och kryper snabbt ihop för att dölja sina behag och smiter blixtsnabbt ut ur bastun. Strax därefter smiter även hennes tysktalande manliga vän ut ur bastun med ett generat leende.

En del tacktal från både gästerna och mig själv under middagen.Inget tal hade dock att göra med den s.k. bastuincidenten.

På kvällen besvarar jag ett antal jobbmail. Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Lördag
Tidig avresa. Frukost kl 06 och avresa kl 07.

Som vanligt många och långa köer runt Munchen som sinkar oss en del, men när vi många timmar senare når Puttgardten så rullar vi på färjan till Danmark på samma tid som alltid. Märkligt, vi kör dryga hundra mil, tar många bensträckarpauser och matstopp men likväl tar det nästan alltid exakt samma tid att köra genom hela Tyskland.

Glömmer ta min hjärt- och strokemedicin.

Söndag
Jag sover i bussens sovkabin genom hela Danmark och en bit upp i Småland där min och kollegan Johnnys arbetstid tar slut och en transferchaufför tar över bussen kl 04 och kör resterande bit upp till Stockholm. Själv blir jag baksäteschaufför i bilen upp till Stockholm.

Vi stannar för frukost på en McDonaldsrestaurang strax utanför Norrköping som förpatrull och meddelar personalen att om en halvtimme kommer en hel busslast med frukostsugna resenärer. Funkar som vanligt kalasbra.

Väl hemma igen så kommer jag på att jag hela veckan glömt att ta mina mediciner. Hoppas det inte innebär något dåligt.

Måndag
Arbetsdag på kontoret igen. Som vanligt massor av grejer som måste tas om hand som inte blivit gjort under veckan.

På kvällen nypremiär i tennisserien. Gick käpprätt åt helvete. Slog upp muskelbristningen jag fick i vaden för fem veckor sedan och som jag trodde var läkt. Nu ställer jag in samtliga tennismatcher hela våren och satsar allt på rehab och cykelträningen inför Vätternrundan. Tennisen återupptar jag efter sommaren.

Ja, det var lite av det som hände under vår 21:a bussresa till Österrike under sportlovet.

Frågor på det?

Under tiden .....

... som jag skriver en sammanfattning av förra veckans skidresa, som naturligtvis snart publiceras på den här bloggen, så fick jag ett trevligt mail från en kund som skrev så här:

"Vi är mycket nöjda och Peter (chauffören) verkade stå ut med våra 15 tjattrande tonårstjejer och deras mammor + tränare (det fanns endast 1 pappa med på bussen).
Vi hör absolut gärna av oss till er nästa gång vi har behov och/eller rekommenderar er gärna"

Sådana mail älskar jag att få. Men alla farsor, jag ställer mig frågande, är ni sådär skrala med att ta hand om era döttrar? Är det för jobbigt att åka iväg 3 dagar med en dotter? Skärp er gubbar.

Själv var jag ju borta 10 dagar med min dotter och det var ju jättekul. Visserligen är hon vuxen och hade till och med sin make med sig, men ändå, det var ju ändå en resa med en dotter. Jag överlevde.

Så alla farsor, skärp till er, nästa resa är det du som farsa som åker iväg med din dotter, så kan frugan vara hemma och tvätta bilen.